JOHBUR

Över haven hem

2011-02-18T19:30:00.012+01:00

.
Med stark tro och stora galoscher kan man segla över Atlanten.

.

Det är så det känns när jag håller vår son varsamt mot huden, nuddar hans fjuniga huvud och känner en kall liten fot som sakta halkar ned längs sidan av min mage. Skälver till. Vi har seglat så länge på öppna vatten. Precis över ytan och nått vår strand. Mille suckar med ett lätt kvitter i utandningen och jag svindlar.

Med olyckan måste man tala allvar. Och vi har hunnit snacka en del och så har vi seglat, seglat, seglat...över alla haven och hem.

Det är du som är hemma.
Vi får finnas där för dig.
Och som vi finns!

Kom min son och ta min hand, det finns en värld jag behöver få visa dig.

Mille = en på miljonen (som bara heter Mille ibland och inte för alltid) föddes 2 veckor för tidigt den 10/2-11 kl 11.25 med akut snitt. 2990 g, 46 cm. Frisk, alert och precis sådär vackrast i världen som han är. Jag berättar mer om det hela när Mille tycker det är ok.

Bara en glimt då vi inte frågat Mille om han vill figurera på helbild ute i vida webb-världen, precis som vi inte frågat hans döda storasystrar om de vill synas, precis som Kärleken M inte vill synas...men de både fanns och finns!

Mina största kärlekar.

Vattenavgång

2011-02-10T04:39:00.004+01:00

.

Vattenavgång 03.45 den 10:e Februari i ett stilla snöfall.

Vattenavgång. Önskar det fanns ett mjukare ord för Milles sipprande vatten.

Snart får vi möta vår son.

V å r s o n!

Det låter så vackert och jag svävar...

Kärleken gräver fram bilen. Förvirrad men lycklig.

(vid ev snitt dröjer vi på BB några dagar)

Ess i stavar

2011-02-10T00:19:00.003+01:00

Jag har tappat min magi.

Inte magin som i Harry Potter utan den som gör att jag är just jag. Min "-ness" som man skulle säga i Staterna eller min "-het" här i Svealand. Jag är i starkt behov av att återfinna min Johburness!

Egenskaper som fantasifullhet, kraftfullhet och beslutsamhet sitter klistrade som "most wanted" på mina väggar, som för övrigt är väldigt vita. Jag ser hur alla vackra loppisfynd kunde växa i ett roligt pusselmönster över ytorna, alla tyger, alla tavlor, alla glada lampor...men de sitter inte där! Har inte suttit där på flera år. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte klarar av det. Välja ut, rensa bort, skarva, mäta, sätta, ångra, göra om.

Jag vill till toppen av berget i ett enda kliv, inser att jag aldrig varit särskilt vig och tappar lusten. Små steg och jag är snart uppe. Inga steg ingen utsikt. Så enkelt är det och visst är det så klyschigt att vägen är målet. Problemet är min handlingskraft, och att tanken på resultatet tar över och blir för stor. ---Tanken på--- Tänka en tanke, det kan man också ägna sig åt, men själva tanken skriver inga barnböcker och den spikar definitivt inte upp några tavlor eller stickar färdigt mina sjalar!

Hemma hos magiska vännen blev jag spådd i kort. Och trots att jag inte riktigt tagit ställning till den sortens magi gled frågan fram och landade i kortleken på 78 välblandade kort...skulle jag snart återfinna min -het, min -ness, min magi?

Jag drog ess i stavar! Esset står för början av en ny energicykel där något nytt tar fart. Eldens kraft, äventyr, stark energi och motivation. Det är det största förändringskortet, något som gör att man växer och skriver om sitt liv. Det är alltid ett bra och positivt kort. Stavarna representerar aktivitet, initiativ och handlingskraft.

Så drog jag yttersta domen och tänkte att det var väl själva f-n när det börjat så bra! Vad jag inte visste var att det betyder uppvaknande, transformation, förändring, utvärdering. Jag får belöning för tidigare händelser eller möter en tid då jag får ta konsekvenserna av tidigare val och når nya insikter. Det är viktigt vad man väljer, för det skapar konsekvenser. Jag köper det.

Sedan kom vi till kortet Dåren som tydligen också visar sig stå för en ny början! Det handlar om framtidstro, lättsinne och aningslöshet. Symbolen för vårt inre barn. Spontanitet, tillit, glädje och att livet ligger framför mig. Kortet representerar också kreativitet. För att överleva själsligt måste man ta en risk och hela universum stödjer och hjälper till här.

Så, ska dåren finna sin -ness med hjälp av den yttersta domen och ett ess?

Hur glad

2011-02-01T18:41:00.004+01:00

Har jag berättat hur glad jag är över att se så många kära läsare kvar här hos mig?

som en lärka om våren
som en våffelstrut fylld till brädden med glass, grädde och jordgubbssylt
som när jag andats heliumballong och sjunger snapsvisor
som ett vågskvalp kring foten
en tidsresa i rymden
som en
som en...gravid i väntan på sin älsklings första skrik

Så glad.

.

Foga sig

2011-02-01T18:40:00.002+01:00

Vår son vill inte vända sig för allt smör i Småland! Och vill han inte har han säkert fog för det. Ca 3% av barnen sitter i säte när det beger sig och jag kan inte påstå att vi blev det minsta förvånade. Vi befinner oss ofta på den lilla sidan procenten.

Läkaren, som hade bästa intentionerna och en stark tro på att verkligen lyckas vända Mille, lyckades alltså inte. Hon både svettades och stånkade i vånda över den lille rackarens bångstyrighet. Hon fick ett bra tag kring Milles rumpa och huvud (ty jag har "en nätt liten mage och bär en nätt liten bebis") men när han tryckts halva varvet vek huvudet undan som en nickedocka. Tre tappra försök klarade vi av.

Vändningsförsöket var allt annat än behagligt. Först fick jag en dos Bricanyl, astmamedicin, i armen med påföljden hjärtklappning och allmän ångestkänsla. Som bakfylla. Bricanyl ges för att minska förvärkar och om man har ordentliga sammandragningar där man misstänker påverkan på livmoderhalsen. Jag minns hur jag bönade och bad om denna medicin under graviditeten med flickorna, men vägrades.

Vid ett vändningsförsök skulle sammandragningar göra jobbet omöjligt. Då jag vanligtvis har en ständigt sammandragen livmoder bjöd därför resten av dagen på ovanligt lugn i den regionen. Bricanylen var alltså inte det värsta, utan det alltför kraftiga trycket mot den jag älskar som mest. Inte ofta man kan se konturen av hela bebisen under skinnet, manglas framåt i tunga knådningar. Inte ofta och inte igen.

Mille ligger gott i sitt säte.
Vi fogar oss därefter.

.

Huvudstupa

2011-01-26T06:49:00.003+01:00

Jag sneglar mot en spjälad liten säng som ännu känns främmande. Den lockar till sig drömmar som aldrig blivit drömda och ser ut att lova saker, men tilliten till dess löften uteblir. Jag tror på saker när jag ser dem, när de hänt, när de visar sig, och löften finns det egentligen inga sanna.

Sorgen, den syns i mina ögon varje gång jag minns min förlust och den ärvda sängen i mjukt trä triggar olika sorters tårar på kinderna. Mest handlar de om förhoppning, förväntan och de varma bilder som passerar mitt trötta vaken-sen-fyra-på-morgonen-huvud. Men sorgen, den finns också där. Alltid där, så nära inpå. Intill allt som är jag.

Kalufsen som en tovad boll där mitt sömnlösa huvud misshandlat kudden. Jag undrar om den där sängen som står bredvid makens plats i vår stora, verkligen är vår? Får den det? Alla grejerna däri? De ser så övergivna ut i väntan på sin pyttiga härskare. Jag fyllde 35 när härskaren flyttade in. Nu har även härskaren fyllt 35. Vi är båda 35 + där vi ligger. En sover en är vaken. Kanske undrar och drömmer vi båda kring den där sängen bredvid makens plats i sängen. Kanske är självaste maken vaken och undrar han också?

Han har flyttat våningen upp nu. Maken. Sängen rymmer inte alla tre tillsammans med sex kuddar och det hoprullade täcket som stöttar och lindrar hård mage, krampande ben, onda fogar och mardrömmar. Inatt har oron över morgonens stundande vändningsförsök härjat i den redan överfulla sängen. Härskaren ligger med huvudet upp! Tror han föredrar ljudet av mitt längtande hjärta framför den oroliga magen en bit ner, där hans huvud borde befinna sig. Jag klandrar honom inte men önskar för allas vårt bästa att nedåt är nu.

Imorgon fyller han om mig härskaren och blir förhoppningsvis 36 huvudstupa veckor.
Jag tror det knappt och ser mig om efter någon som kan intyga att den där spjälade lilla sängen är vår. I väntan på någon slags sömn och infriade löften.

.

Blå himlar

2010-10-27T10:44:00.004+02:00

Jag hade förståndet i behåll ganska länge.

Nog förvånades jag över hur efter omständigheterna enkelt det kändes att vara glad. Psyket styrde jag med lätthet bort från realismens käftar mot naivitetens blåa himlar och tänkte tankar jag verkligen trodde på, sådana jag aldrig skulle drömma om att ta i med tång! Självaste gubben Gud kunde inte sagt det med större självklarhet: Vi ska få barn. Vi SKA få barn. Det där "ska" har jag inte tålt sedan barnlöshetens begynnelse, och i bebisvecka 16 kom de första jobbiga symptomen från min intolerans.

Sammandragningarna - som förvisso inte gör ont men får mig att vikas lätt framåt i kramp. Precis som med flickorna, som vi aldrig fick veta varför de dog. Vissa dagar är värre än andra men fri är jag aldrig. I mitt fall vet man inte om dessa kramper är ofarliga Braxton Hicks, eller om de faktiskt utplånar min livmoderhals. När jag inte vet står jag inte kvar med min moderliga blick mot den blå himlen. Den vrids sakta inåt. Än så länge är allt ok och jag kollas noga av min allra bästa Spec.mvc-läkare en gång i månaden, ibland varannan. Vi ska dit idag.

Under tiden passar jag på att berätta för Mille hur älskad h´n är, in mot den osäkra verkligheten uttalar jag orden högt och tydligt för att nå min älsklings nyutvecklade hörsel. Jag berättar om den blå himmel jag vill visa nerifrån jorden. Den där Milles systrar kanske bor.

.

Under den vita månen

2010-10-26T23:15:00.004+02:00

Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.

Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.

Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.

Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.

Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.

.

Receptet

2010-10-09T18:52:00.011+02:00

En sorts sammanfattning av min frånvaro känns på sin plats, men också ett recept! Mitt andra i den här bloggen, för en etikett rymmande bara ett recept duger inte. Ni ska få ta del av Rrrrreceptet utan dess like!

Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.

Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.

Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...

Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.

Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!

Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.

Alltså:

- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen

Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader

Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.

En tidig profil på vinkande Mille

Rapport från häret och nuet

2010-09-25T20:11:00.005+02:00

Det har passerat 4 månader av liv sedan jag sist hörde av mig. Jag trodde inte tiden kunde gå så fort! Den överraskar ständigt. Kanske borde jag be om ursäkt för min oanmälda frånvaro och kanske borde jag ha satt sista punkten vid senaste inlägget. Kanske borde jag, men gjort är alltid gjort och jag är inte färdig.

Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.

Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.

Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.

.

Den äkta maken, blixten och svarta skuggan

2010-05-20T20:38:00.005+02:00

- Men har du sett! Det blommar ju här, precis just här! Pekar den euforiske äkta maken där en Förgätmigej nästlat sig genom plattorna för att stolt stå i kvällens sista solstrimma. Den lilla ljusblå står mitt framför flickornas trollhasselträd, med de krulliga nyspruckna löven som nyfikna åskådare.

Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.

Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.

De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?

En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.

.

Ett ständigt böljande flöde

2010-05-17T21:06:00.006+02:00

Terapin handlar om blod, tårar och svett. Man måste utmana sig själv för att ta sig till nästa steg, och nästa. För mig handlar det om att verbalisera mina smärtor och dess orsaker, våga berätta om och sedan titta på helvetet utifrån. Först små skrämda ögonkast och sedan med mer fokus i linsen. Jag ser hur det var, hur det verkligen är och jag får prata om hur det skulle ha varit men inte blev, hur det kan komma att bli...

Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.

Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.

Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.

Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.

Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.

.

Undantagen

2010-05-11T22:09:00.007+02:00

Jag läser precis om habitueringseffekten i en bok skriven av Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi. Den heter Lycka & lidande och förklarar på ett tvärvetenskapligt sätt vad det ena och det andra är för något, vilka faktorer som bestämmer vår lycka och hur vårt psyke påverkar vårt välbefinnande. Den är resultatet av det nya forskningsområdet happiness studies, och den är riktigt intressant om än lite maffig på ett professorligt forskningsrapportmässigt vis.

Habitueringseffekten då?

Vi vänjer oss tydligen vid det mesta; nya jobb, bostäder, vinster och partners och vi är medvetna om att de tillhörande lyckoeffekterna är kortvariga. Vi anpassar oss helt enkelt och är snart tillbaka på den tidigare lyckonivån. Samma sak vid negativa händelser, bortsett från riktigt traumatiska händelser. Sorgen blir mer långvarig vid plötsliga förluster samt om man förlorar sin livskamrat eller ett barn, än om förlusten handlar om en förälder, vän eller syskon. Även upprepning bär en betydande roll vad gäller ångest- och depressionskänslor eller den motsatta lyckoupplevelsen.

Studier visar vidare att välbefinnandet blir större när vi umgås med våra vänner och bara hyfsat bra (!) tillsammans med släkt, partner eller våra barn! De som är gifta är lyckligare än ogifta (förutsatt ett lyckligt äktenskap givetvis), män mår generellt sämre av att leva singel än kvinnor...och så barnen.

Döm om min lilla förvåning när jag läser att ett av de största lyckliga ögonblicken är att få barn, men inte att ha dem! Gifta par med barn är något mindre lyckliga än par utan barn! Lyckligast är föräldrarna när barnen flyttat hemifrån (förutsatt en god kontakt)! Sämst mår föräldrar till barn under fem och par med barn oroar sig mer samt får fler äktenskapliga problem än de som lever utan...nej, stopp å belägg!

Jag letar bland raderna och finner att det givetvis finns undantag även inom lyckoforskning! En suck och en känsla av sammanhang och lättnad. Jag hör hemma i de där ständiga undantagen, och tillslut vänjer man sig.

Habitueringseffektiv!

Sömn på burk - vällagrad

2010-05-08T22:50:00.003+02:00

Morgonen den kom, och ännu en. Inget konstigt med det. Men tänk er hur en morgon , eller flera eftervarandraliggande (!) ser ut när man inte sover utan "vilar" sig igenom de drömlösa nätterna med svetten som en plastfilm kring kroppen. Jag sovtränar uselt.

Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.

Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:

"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."

Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.

.

Imorgon skriver jag det här inlägget

2010-05-07T00:16:00.004+02:00

Jag håller på med ett inlägg om trötthet, men är för trött för att skriva det.

Ögonlocken går som en vågrörelse på var sida om näsan som andas allt tyngre. Det konstiga med min trötthet är att ju tröttare, dessdå svårare har jag att sova! En sorts übertrötthet där jag kan sitta och stirra med mina egna böljande blå på inget, kapabel till inget.

När jag påbörjade mitt tillfälligt sparade inlägg om trötthet läste jag att tröttheten kan ha en triljard orsaker och jag måste därför gratulera den doktor som får äran att utreda min! Vi får hoppas att han/hon sovit.

Jag är inte kapabel till något mer än så och fortsätter därför mitt inlägg om stora tröttheten imorgon, om jag orkar. Varför jag alls skriver i denna stund är märkligt med tanke på att jag inget orkar. Radera är just en sådan sak. Publicera går fortare.

Berusad utan sprit.
Jetlag utan resa.
Imorgon skrift.
Nu vila.

.

Då börjar man undra vad som händer inombords

2010-05-02T23:09:00.009+02:00

Förvirrad i en vår som bara blir grönare och skönare. Vet inte var jag ska göra av mig eller riktigt hur det är med mig. En dag upp, två dagar ner och när jag befinner mig i antingen eller gör jag det med besked. Jag verkar sakna växlarna emellan. De mellan 1 och 5, om man räknar växlarna på min vackra Skeppshultare. Har ni försökt cykla en långtur med bara den tyngsta och den lättaste växeln någon gång? Man blir trött.

Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...

Pre psy kos.

"Att vara prepsykotisk innebär att man har svårare att tolka och förstå upplevelser. Alla känslor blir starkare. Man får ett ändrat tankeflöde och man får ett nytt sätt att finna ord. Då börjar man undra vad som händer inombords. Den kan gå över snabbt men kan också pågå i flera veckor." (Om Schizofreni)

Jag kom att tänka på termen för det är lite så jag känner, tillsammans med en hjärtklappande ångest , och lite framtidstro. Visste ni att alla som varit förälskade varit prepsykotiska! Det och mycket mer fick jag lära mig under en bemötande-kurs på Göteborgs Stadsmuseum för en tid sedan.

Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.

Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...

Detalj från min lätt psykotiske bordsgranne, "Samuel L. Jackson", som berättade att han fått IVF-tvillingar, men inte utan problem...

Bergman lever vidare...

(ingmarbergman.se)

Istället för tabletter

2010-04-20T22:07:00.007+02:00

När Ruth och Astrid försvann (då hade de på sin höjd försvunnit, inte dött) blev texter otroligt viktiga. Nästan övernaturligt viktiga. Var texterna bra kunde de dämpa den värsta ångesten när jag höll mig koncentrerad mitt i ett livgivande stycke ordkonst. Så fort jag slutade läsa eller skriva var det över mig igen...mitt undermedvetnas försök att få mig att förstå att jag aldrig skulle uppleva mina döttrar igen. Inte ens deras död! Så jag samlade citat, artiklar, böcker, dikter, musiktexter, medicinska rapporter och forum-inlägg...som jag intog istället för att skära mig, istället för tabletter.

Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.

Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...

---

Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."

Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.

(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)

---

" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."

"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."

(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)

---

"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)

---

”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."

"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:

* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"

(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)

---

"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"

(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)

---

Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!

Vindar

2010-04-18T21:55:00.004+02:00

Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?

Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.

Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.

Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.

Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.

Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.

Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.

.

Passerad

2010-04-05T23:48:00.010+02:00

Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon har gått före in i döden men också hur livet segrar över den under påsknatten. I alla fall om man är övertygad i sin Gudstro, och pratar man hebreiska betyder påsken "passera" eller "gå förbi". Jag förstår inte riktigt kopplingen mellan betydelsen och händelsen...men kanske syftar den på att så många gick förbi den sårade och svikne sonen utan att stanna till?

Jag är inte övertygad, men ändå intresserad av historierna kring vår vedertagna tro. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad på den gudomlige som inte gör något åt världens orättvisor, men så tänker jag efter...hur kan jag bli arg på någon jag väljer att inte tror på? Svårt att förklara det där. Men jag nästan vill att Gud ska finnas så att jag får vara ursinnig! Det måste vara svårt att inte vara arg på Gud även om man tror!

Jag passerar många gravar på min väg fram till flickornas. Jag stannar ofta till. I det nyanlagda gravområdet ligger många barn en meter under jord, där ovan står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakler. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra ligger kvar.

Den här Guden förresten...han var tydligen en grym, hänsynslös, hämndlysten våldshärskare med dubbelnatur etc. Det kom författaren Eva Moberg fram till efter att ha studerat Gamla Testamentet för att teckna ett porträtt av Gud. Den heliga texten är tydligen späckad av blodiga massakrer, straff, lydnad, förbud mot rasblandning, herrefolksmentalitet och nästan inget av förlåtelse och medkänsla! Och jag undrar med tanke på ovanstående, vilket som egentligen vore värst? Att Gud finns eller att Gud inte gör det?

Uppståndelse tack!

Påsk vid graven

När livet är svaret

2010-04-05T19:26:00.010+02:00

Barn är fantastiska sorgbearbetare stod det någonstans. Små terapeuter. Det tycker många som varit med om stora tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!

Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?

Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)

Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?

Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.

Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.

Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...

.

Ganska lustigt när jag tänker efter

2010-03-15T11:40:00.010+01:00

Känt mig krasslig i helgen och efter gårdagens vårpromenad blev det inte bättre. Om vi därtill adderar den nyfunna takläckan som runnit längs bjälkarna för att ta sig ut i köket, droppande intill ett eluttag, och att lusthusets tak rasat från tyngden av blöt snö...så blev det aningen värre.

Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...

Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.

Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.

Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter

Längs Strömvirvelvägen

2010-03-14T22:24:00.010+01:00

När jag passerat kvarterets rödteglade 60-talsvillor och senare det stora trädet med en stam likt ett dinosauriepansar, det som man måste klappa barken på när man passerar, hörde jag den först. Sedan med ansiktet vänt mot den smilande mars-solen, med händerna stödda mot räcket och till ljudet av triangelformade isflak som pratade klick-klock i en djupgående strömvirvel, fångar i en nedåtgående spiral. Där hördes den igen.

Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky-tacky,
Little boxes, little boxes,
Little boxes, all the same.

There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...

Om inte annat känner ni säkert igen melodin från Tv-serien Weeds, jag fick den till mig för första gången när jag pluggade engelska på Humanisten i Göteborg. Jag minns samtidigt en flyktig flirt med en 8 år yngre och upptagen kille. Jag var 27 och minst lika upptagen! Jag vet inte varför sången följde mig på vårens första värmande promenad efter en krasslig helg, men där ekade den klar och tydlig efter alla dessa år och skapade minnen längs vägen. Hårdlagrade, ljuva och sådana jag helst ville glömma.

Jag passerade uggleliknande formationer av soldyrkande åldringar tryckta mot de varma huskropparna. De log sina stela leenden. Ville synas i sina skrymslen. Jag tittade som vanligt ned i marken eller åt annat håll där de stoltserade på första parkett. Som om de haft världens tur med platsbiljetterna. Vet inte varför jag alltid gör så eller tänker så? Samma sak med gravida och barnvagnsfolk. De ser så fånigt stolta ut där de måste möta mig med blicken. Jag ignorerar, min avundsjuka trogen.

...And there's doctors and there's lawyers
And business executives,
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...

Jag tog mig fram längs drypande vägar där solen borde få betalt för att torka upp och närmade mig finkvarteren i Puttinuttgränd, alltså slutet på Strömvirvelvägen. Där är samtliga hus vitslammade med svanenmärkt miljögegga och storfamiljerna satt klistrade likt strösslade mjukglassar mot de vackert åldrade bänkarna och lapade Steltons klassiska termoskaffe, termosen med det unika snäpplocket, tillsammans med Muscovadosockrade bakverk från egen ugn. Bara dörrarna vittnade om egna färgval. Jag såg hur melodin hörde hemma där...There's a green one and a pink one, And a blue one and a yellow one, And they're all made out of ticky-tacky, And they all look just the same.

Varje gång jag passerar den perfekta husbyn vill jag bo där, och lika snabbt vill jag därifrån. Idag såg husen ut som folie i solen. Som om de klätts med silverpapper runtom. De mörka fönstergluggarna blev så svarta bakom fasadglansen och jag undrade vad som försiggick där. Skogen bak husen stod i ogästvänlig givakt och allt var kuliss. Förbi passerade en mystisk figur med otäcka ögon. Jag tänkte att han påminde om en seriemördare ur en otäck thriller och planerade snabbt min flykt! När han vände och plockade fram sövningsmedlet om si sådär fem steg, skulle jag hastigt sträcka ut benet i en vig ninja-pos och fälla honom till marken i ett snyggt svep...

...And they all play on the golf-course,
And drink their Martini dry,
And they all have pretty children,
And the children go to school...

När fantasin gjort sitt och min presumtive mördare vänt ansiktet i ett leende mot solen tillsammans med resten av ugglorna, kunde jag inte längre stå emot...från sida till sida spred sig en värme och jag log, något skelettliknande men ett leende! Jag ville möta folk med blicken och förstod att våren skulle skynda att packa upp de snövita boxarna längs vägarna. Vi förstod det allihop: ugglor, Stelton-snobbar, hypotetiska mördare och lyckosökare.

I den milda vårsolen hörde jag isflaken mingla i sin strömvirvel och jag nynnade min melodi. Lutad mot det röda teglet, precis som grannen mot sitt, med ansiktet vänt mot solen, kände jag mig som om jag haft världens tur med platsbiljetten.

...And they all get put in boxes,
Little boxes, all the same...

.

1 år 5 månader och 4 dagar senare

2010-03-01T00:06:00.009+01:00

Morgontrött: Det blev ingen riktig morgon. Om man räknar bort den trötta halvminut under vilken jag önskade Kärleken en fin resa till landet långt därborta, där en bouppteckning ska upprättas och fördelas mellan sorgsen bror och syster under veckan.

Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.

Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.

Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.

Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?

Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.

Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...

Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!

Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.

Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...

"Nu är Bagar Bengtsson död

Han har bränt sig på ett bröd

Och här ligger han begraven i en limpa".

Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...

En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.

Kanske

2010-02-24T00:03:00.001+01:00

Det står i tidningen att glada människor är friskare än andra.
De kanske är glada för att de är friska!

(G. Dahlgren)

Tänk om

2010-02-23T22:34:00.008+01:00

Jag funderar ofta på när det är dags att ta farväl av drömmen och hur jag avskedar den? När vi ska få, eller ta oss ro och skapa en verklig värld som åtminstone är trevlig att vistas i till hälften. Jag funderar ofta på det.

Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.

Men det var innan djävulen sprang lös.

Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!

Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?

Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.

Tänka om.

.

Fragment ur en vargvintervecka

2010-02-15T22:08:00.008+01:00

Torsdag 4: Att överleva dagen

I en dikt berättar Werner Aspenström om den sällsynta gråsparven som har ett stort projekt på gång, nämligen att överleva dagen och sedan natten, därpå ytterligare en dag. (ur recension till "Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga"). Mitt stora projekt skiljer sig denna dag inte nämnvärt från gråsparvens projekt, att överleva en stund, och ännu en.

Första dosen ångest får jag på Fertilitetscentrum, mitt under ett närgånget ultraljud. Min livmoder brukade vara full av två trassliga tvillingflickor när jag såg den så nära senast, men nu var den alldeles tom och övergiven. Eländig och grundlurad. Jag drabbas av panik, förbannar mitt värdelösa fortplantningsorgan, och börjar gråta på parkeringen.

Andra kommer på IKEA (läs föregående inlägg). Där handlar det inte längre om viljan att överleva, mer om den att försvinna. Envis och i behov av förvaring tar jag mig ändå fram likt en ensam dominobricka petad och puffad i pilarnas riktning av gravidmagar och storfamiljer med pyttebebisar (nej, det fanns inga andra än just vi där). Jag smälter några av mina ofrivilliga härskare till pölar längs vägen, genom att möta dem med mina ledsna hundögon!

Tredje slaget kommer från ett ögonkast i almanackan. Den 4/2 var Ruth och Astrid beräknade. Mina sällsynta gråsparvar som inte överlevde natten... Jag undrar om det alltid kommer vara så, att flickornas datum ska göra sig påminda utan min direkta vetskap? Göra så ont!

Fredag 5: Mersmak

Nu ska jag äntligen få hjälp med att inte bara överleva dagen, utan lära mig leva den! Efter gårdagens ångest inser jag på större allvar vikten av min noggrant inbokade psykoterapi. Kl 13.00. Kvart i tar jag nervöst plats i väntrummet och kvart över förstår jag att jag är bortglömd. Ingen där. Förolämpad knackar jag på alla 5 dörrar samtidigt med mina 5 armar. Jag behöver prata, nu!!! Den snälla terapeuten ursäktar missen och jag gråter mig igenom en konstig och dyr halvtimma. Jag får mersmak.

Söndag 7: Stor kostym

Jag inser att jag lever med känslorna utanpå kroppen. En sfär som både skyddar och hindrar mig. Jag promenerade i den blåvita snön längs nya stigar, längre och längre in i skogen. Plötsligt stod jag öga mot gren med en björk vars arkformade grenar pryddes av hundratals gnistrande prismor. Den plötsliga solen lyste så perfekt genom ishängena, och i den lätta pudersnön från en gren jag stött till började jag gråta medan jag viskade allvar med den vackra vinterskogen.
Jag bär en alldeles för stor kostym!

Måndag 8: Carl-Anders

Blastocyst nr 14 eller15 från IVF nr 4 återförs till min livmoder. Av två nedfrysta 100-cellare överlevde en. Vi tog emot den magiska cellklumpen på rutin samtidigt som Kärleken berättade att en kollega kommit på det perfekta namnet för vårt önskade barn: Carl-Anders från Carlanderska! Vi skrattade och såg vår hjulbente son som hastigast skymta förbi i ögonvrån...

Onsdag 10: Vargavinter

10.00 - Möte med representant från Musik i Väst. Utan budget ingen musik...
14.00 - Deckarklubb. Nästan inställd då ledaren är allergisk mot kyla och måste stanna inomhus när temperaturen sjunker under -3. Tänk att samma år som en köldallergiker håller deckarklubb på biblioteket har vi en riktig vargavinter!

18.30 - Skrivcirkel. En av deltagarna ringer återbud. Hennes dotter har nyss fått tvillingar och har nu fem barn...hon måste hjälpa till...jag försökte men lyckades inte säga grattis, och svalde hårt innan jag tog på mig rollen som cirkelledare. Givetvis fick deltagarna prova på att skriva poesi! Uråldrig japansk sådan. Vi hade så roligt att klockan blev 21.00 på ett par minuter! Nästa träff ska vi skapa ett digert persongalleri med hjälp av dörrar och liknelser...

Fredag 12: Gripa efter strån

Jag tänker mycket på cellklumpen i magen. Jag bestämmer mig för att vara glad och upprepar likt ett mantra att "idag blöder jag inte, har inte missfall, och en liten blastocyst kan bli ett levande barn. Vårt barn." Jag tänker på symboler för kärleken. Rött för kärleken och rött som kraft och styrka. Jag kom på att jag bar röda trosor. Det måste ju betyda något bra! Jag tänker på de tabletter jag ordinerats sedan återföringen, Trombyl, i form av pyttiga små hjärtan. Det måste ju betyda något bra! Sedan ser jag att mina jeans har en broderad silverstjärna vid sidan av ena knät...en stjärna...det måste ju betyda något bra!

Söndag 14: Den sköra tråden

Hos mor och far. Jag blir ompysslad och bortskämd med OS, Schlager och kycklinggryta. Sover gott. Jag får lära mig att sticka två halsdukar på den opålitliga stickmaskinen. Mamma textilkonstnärinnan visar. De blir fina och jag är glad! Men någonstans mellan maska 64 och varv 1400 går något galet...

Jag börjar blöda.

.

Restresa

2010-02-13T14:25:00.003+01:00

Jag är inte fysiskt försvunnen, bara mentalt.

Tar bloggsemester ett par dagar till, men tillbaka på måndag! Då får ni en svidande lång sammanfattning...

Så ett djupt andetag och några kramar tills dess!
Och ni, fall inte för djupt i kommersens dag på söndag...

/J

Utan förr eller senare

2010-02-04T23:29:00.005+01:00

Jag orkar inte alla stolta *som vore vi de enda på jorden* - mammor och pappor till minikomlingar. Egentligen är de vanligast i världen! Jag orkar egentligen ingenting, men minst av allt föräldrar till levande barn, eller levande barn till stolta föräldrar. Inte nu. Lika mycket som deras lycka är just deras är vår sorg just vår, och där tror jag vi stannar. Förståelse och engagemang uteblir när världar flyter i olika rymder. Ni slipper, vi slipper, allt gott.

Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...

Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.

Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.

Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.

Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.

Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...

De förgängliga Systrarna Körsbär

2010-02-04T22:49:00.007+01:00

Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...

Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.

Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)

Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...

I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.

När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.

Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.

Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid

Förnuftet

2010-02-03T23:20:00.006+01:00

Varför kan vi kasta ut en fråga
längre än vi kan håva in ett svar?

Sagt av någon, någonstans, i någon form. Av vem, varför och var har jag som vanligt glömt men jag funderar ofta över innebörden...

En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)

2010-01-27T23:37:00.007+01:00

Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.

Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.

Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:

"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."

Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:

"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.

– Barnlöshet kan var mycket svårare att komma till rätta med än andra trauman. När någon dött oväntat till exempel handlar det om ett avgränsat, konkret trauma...Det saknas också ritualer i det här sammanhanget som kan underlätta bearbetningen. Om ett barn dör visar omgivningen stöd och det finns vissa ceremonier. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan fortsätter därför och blir något av en livsstil för många...– Att höja livskvaliteten under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitet och att härda ut.

– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."

Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?

.

No hope day

2010-01-24T18:05:00.010+01:00

Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.

Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.

Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.

Short hair day on a No hope day

.

Och grävaren!

2010-01-24T17:23:00.007+01:00

Den ständiga striden av dödsfall kring mig och Kärleken är sanslös! Gamla rostiga sår poleras blanka och gör att vi snart inte ser för vem eller vad vi gråter och går sönder längre. Vi bara brister och att samla ihop bitarna har blivit till en eländig livsstil. Ohållbar.

Jag undrar hur många som vid en ålder av nyss fyllda 35 och inom loppet av 5 år mist sin mamma i svår sjukdom, fått diagnosen "infertil", genomlidit IVF-helvetets alla kval tillsammans med två tidiga och ett sent missfall, begravt två oförklarligt döda döttrar en meter under jord, för att därefter förlora sin pappa i svår sjukdom och snart tvingas stå ensam med grundinkomsten då hans fru, som fick diabetes genom tvillinggraviditeten, snart mister jobbet?

Till och med grävaren som höll på med vår nya parkeringsplats försvann under mystiska omständigheter och hann dö innan han färdigställde och fick betalt! Samma dag som jag läste in ett surt meddelande på svararen läste vi hans dödsannons...

Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker och det tar kraft. I sådana lägen får bloggen vänta. Ohållbart det också. När inget vanligt liv hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust. Just nu vet jag inte var jag kan finna nytt eller om dosen är avverkad para siempre. Jag vet ingenting, mer än att oturen ligger oss i hasorna och att det gör ont. Ganska mycket för stunden.

Till och med grävaren...

.

Sjuklingen

2010-01-12T23:24:00.007+01:00

"...djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor,
vid alla tillfällen..."

Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".

Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.

Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.

Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.

.

Den mjuka lyckan

2010-01-12T22:25:00.006+01:00

Det kunde ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver. En som funderar över varför hon fryser så om de raggsocksklädda fötterna instoppade under elementet. En som precis diskat fram familjens kladdiga kastruller och pannor under resterna av dagens ärtsoppa och gårdagens wok. En sådan mamma som kastar en varm blick på den dåsande, trassliga familjen i soffan och snart tränger sig tätt intill den mjuka lyckan framför tevens blåa sken.

Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.

Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.

Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.

.

Lika gott eller bättre

2010-01-01T04:04:00.003+01:00

Ett bättre nytt år, önskar jag er som behöver ett! Annars får ni ha ett lika gott...

Familjen X är bara på låtsas

2010-01-01T03:01:00.007+01:00

Upprörd och ledsen, igen. Det hela började med julkorten.

Vi skickar inte ofta sådana men av sällsynta anledningar infann sig några få, små och bruna varianter i den röda julboxen. Brun, tunn strukturkartong varsamt stämplad med motiv föreställande en perfekt idyllisk (?) by mitt i vintern. Som tillägg strödde jag glitter och placerade några vita pyttestjärnor på den bruna fonden. Signerad Familjen X.

Att "familjen" figurerade på kortet vållade huvudbry kan ni tro. Hade vi fått levande barn utan andras vetskap? Eller vad menar...just det, ahaa! De har ju två katter nu! Men då så, låt gå. Ok att vi inte är en kärnfamilj som består av klassikern två föräldrar och deras levande barn, men visst f-n är vi tillräckligt mycket familj för att en simpel julkortsmottagare ska slippa förfäras över att vi anser oss vara en sorts sådan! Vi är trots allt gifta och bär samma efternamn! Jag blev sårad och därför ledsen över utropstecknet.

Upprördheten började med orättvisa frågetecken kring julkortets signatur och slutade med annat...som jag inte orkar berätta här och nu, men kanske där och då...

Igår natt, vid tolv

2009-12-29T00:06:00.004+01:00

Den gnistrande diamantsanden utanför dörren ligger vit och stilla. Annat var det igår natt, vid tolv. Då dundrade tunga snösjok från grannens tak i marken. Som små jordbävningar skalv de över grannskapet och väckte grannar och husdjur som förskräckta letade efter oljudet i de nyss svarta fönstergluggarna. Jag var vaken och den enda som sett vad som precis skett.

Av de nyvakna hade någon säkert haft mardrömmar efter en stor mängd hemgräddad pizza och en annan efter en drömgod juldessert. Någon kanske låg och drömde om en hästgård i Dalarna eller undrade varför mormor dricker så mycket och börjar slå. Någon flög säkert ett engelskt litet flygplan, högt upp i luften och jag...jag förlorade min svärfar. Igår natt, vid tolv.

Kärleken flög till minnenas land i morse och jag önskar jag var där. Med, hos och för honom. Ett stöd med ganska bräckliga armar, men ändå något.

Döden låter oss aldrig vila! Bara de döda själva finner stöd i dess armar och jag är avundsjuk. Den är en värld utan kartor och en trädgård full av minnen och smaker. Den är påfluget märkvärdig och lämnar ingen oberörd. En sista diamantflinga på tungspetsen i ett snöskred om natten är döden.

Igår natt, vid tolv, förlorade jag min svärfar och Kärleken sin älskade pappa. Vi var alla vakna.

.

Julbevis

2009-12-26T00:38:00.007+01:00

Inga snälla barn, bara döda

2009-12-25T22:38:00.007+01:00

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där...

För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.

Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.

Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!

Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.

Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.

Vårt dagliga snus giv oss idag

2009-12-25T01:30:00.006+01:00

Hos familjen Saknad har veckan varit som lim i ögonen. Skållhet glögg över hjässan, glitter i svalget och is i blodomloppet. Oförmögen att skriva, tänka och älska.

Igår ville jag och M skiljas minst 4 gånger och minst 6 gånger dagligen har ett bråk sett chansen att frodas och härja. Vi skäms! Ruth och Astrid har två ynkliga vrak till föräldrar! När vi äntligen slutat med vårt dagliga snus har något värre tagit vid: bråk, ångest, hat, elakhet, galenskap...

Snusavvänjning liknas inte sällan vid heroinavvänjning.

Tänk er ångest över att klara sig i livet en timma till, att fortfarande vara vid liv när dagen blivit natt. Tänk er dubbelheten i insikten att efter 6 dagars snusfrihet vilja belöna sig med en snus. På allvar! I en blogg som behandlar sorgen efter två förlorade barn och sorgen i en ständig barnlöshet kan snusavvänjning som problem sticka i ögonen, men faktum är att det är svårt. Svårare än vad fantasin ges möjlighet att fantisera.

Snus innehåller: "nikotin, vilket är ett av de mest beroendeframkallande ämnen som finns. Människor kan få ett beroende lika starkt som vid heroin- och kokainmissbruk (kokain och heroin är stark narkotika)...Nikotinet stimulerar det centrala nervsystemet och många upplever att de kan koncentrera sig bättre och får lättare att koppla av...Snus är mer beroendeframkallande än cigaretter och innehåller många giftiga ämnen som gör att tandköttet fräts upp." (drogfritt.nu)

Jag har därför bestämt mig för att behålla mitt tandkött. Kvar att prova under läppen är färsk ingefära och om inte det fungerar "sluta-snusa-kurs" på sjukhuset...

(Imorgon berättar jag om min jul...hoppas er varit en gosig ullkofta över axlarna)

.

Prinsessan i den sovande skogen

2009-12-17T23:22:00.004+01:00

Jag vet inte riktigt hur det är med mig! Stundom tycker jag livet är schysst och ömsom är det skit.

Vad gäller mig själv fysiskt är det skit i kvadrat. Vikten ligger på 53 kg (1,70 lång) och jag tvingas dagligen höra hur medlidande "tunn" jag blivit. Mager tänks det. Äter hon? Jag undrar hur frågeställarna skulle gilla mitt ärliga kontra? Någonstans är det alltid legitimt att kommentera en rasande vikt. Jag äter men min diabetes måste tas hänsyn till om jag vill spara min bukspottkörtel så länge det går. Och trots min matglädje lutar vikten nedåt vilket gör att min gamla klädgarderob säckar över den bit kropp som finns kvar och gör att jag känner mig främmande.

Trött är jag också. Jag har inte varit pigg en dag på över 3 år. Jag vet det för att jag minns tiden innan, när jag lade mig och sov en hel natt. En hel natt! Vaknade på samma sida fosterställning som jag lade mig. Flickornas död har inte underlättat, mer än till en början då jag sov för att glömma. Sömn har blivit en myt, något som sker i sagorna. Och tro mig när jag säger att jag önskar jag var Törnrosa. Mina morgnar är fysisk smärta och ständiga försovningar och jag önskar mig hellre i koma än tvingas upp ur sängen. Sant! Jag tänker tanken varje arbetsmorgon. Sova i hundra år...

Igår hade jag och Kärleken rådslag. Vi ska genomföra en omstörtande livsförbättring med start på fredag, imorgon (idag!). Vi skakade hand efter mötet och handslag är kontrakt! Vi ska göra det tillsammans. Ensam är svag när det kommer till snusavvänjning. Ensam är svag när det gäller mörka kvällspromenader. Ensam är svag när det handlar om monotona skitrutiner som måste brytas. Ensam är svag.

Jag förvånades över hur eniga vi var i våra beslut, när vi annars brukar vara på fel sida varandra. Jag förvånades över hur säker jag är på att lyckas, tillsammans. Glädjen till trots drömde jag svartsjuka mardrömmar om Kärleken, men idag är de bevis på min orubbliga vilja till förändring. Jag är livrädd. Lika mycket för att lyckas som att misslyckas.

När prinsessan fyller 101 ska hon sticka sig på en slända och dö. Innan dess ska hon leva i hundra år...

Janusansiktet

2009-12-15T22:20:00.012+01:00

De ord som skrivs här är en röntgenbild av en sörjande mor. De visar såren från den hand som slet ut min mage, mitt hjärta och fortsatte riva. Genom plåtarna och mellan raderna ser jag skepnaden av en vingklippt, svårt sårad ängel som springer över dimmiga marker utan chans att lyfta för att finna sina borttappade älsklingar. Dömd och förvirrad. För jag dog den där dagen!

På röntgenbilden syns även mina två ansikten, det som blickar framåt och det som ständigt kastar ett öga bakåt. Den romerska solguden Janus kunde öppna och stänga himlaljusets portar, men jag är bara en dålig replika. I framtiden finner jag hopp men ingen tro och i det förflutna, det som hände igår, finner jag mitt livs obesvarade kärlekar. Tro men utan hopp. Dörr utan nyckel.

Jag kastar en blick på min trasiga mage och ser att den slutat blöda. Mitt hjärta har återtagit sin puls och såren har bildat ärr. Mitt ena ansikte tar över sin roll som pajas och får mig att skratta, med avundsjuka blickar från det andra som vinklar sina bländande backspeglar. Jag tittar ofta i dem men hellre framåt för det finns ingen återvändo för döden. Ingen ursäkt.

Jag har skapat ett nytt normaltillstånd, ett som bär tillförsikt. För det finns heller ingen återvändo för hoppet och kärleken. Ingen ursäkt.

Julen 2008, 4 månader utan nyckel

Felis silvestris catus

2009-12-12T00:48:00.013+01:00

Det doftar stearinljus och mandarin...eller clementin, vet ingen skillnad. Och avlopp. Från brunnarna i källaren eller det orensade tvättstället fyllt med katthår. Våra katter älskar vatten! Utanför dörren far en boll som låter pingis fram över nystädade golv, och jag förstår att bröderna som låter skapa ljudet och jakten njuter med full spänning. Jag ser framför mig de svarta sökande pupillerna, svansföringen, de eleganta hoppen och mungiporna som verkar dras uppåt som i små leenden.

Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.

Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.

Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.

Felis silvestris catus - tamkatt.

.

Nattugglan bekänner

2009-12-08T00:01:00.005+01:00

Nej, jag har inte blivit bättre på att kommentera hemma hos andra sedan sist! Jag läser och begrundar så länge och noggrant att det tillslut blir för sent (om natten) för att svara. Jag läser hos en, kommer inget på...jag läser hos en annan, kommer inget på...och så går kvällar och nätter i sällskap med era fantastiska ord. Jag vill ju skriva något som betyder något, men i min stora pretention går något galet och istället blir det inget alls.

Ska tänka tvärtom nästa gång, för visst är det fantastiskt med bara en liten hälsning! Jag blir i alla fall glad! Det är alltså inte er, utan mig...

Hej så länge!

Kärleksbrunnar

2009-12-05T23:48:00.008+01:00

Under en hel adventsvecka har behovet att skriva ersatts med kärlek x två. Minns ni låg- och mellanstadietiden så minns ni även att gatubrunnar med tecknet V betydde vänskap om man beträdde locken (man var givetvis tvungen att tänka på bästisens namn när man stod/gick där om bästisskapet skulle fortsätta eller alls slå in), att gatubrunnar med tecknet A betydde avbruten kärlek och att gatubrunnar med tecknet K betydde kärlek. Gällde även överfart med cykel, och då fick man tänka snabbt!

Under några svarta kvällspromenader i skenet av tindrande månhalvor, stjärnor och ljusslingor, har jag hamnat framför två K-brunnar utan att kunna bestämma mig för ett namn (ett skulle det vara på den tiden). Jag har blivit stående där två av två gånger med 5 olika namn och det tillåter inte reglerna! Jag har gått från den ena till den andra och tänkt att "mina kärlekar" skulle kunna stå som ett samlingsnamn. Det borde väl en regelrätt mellanstadiedomare godkänna? Meningen med K-brunnarna var sådan att den som gick där tillslut skulle få sitt livs kärlek, sin första och största...

Jag kunde bara tänka på kärlek i dubbla enheter: jag och M, Ruth och Astrid, katterna Dexter och Charlie...mina största men inte första kärlekar. Sedan funderade jag lite pinsamt över vitsen att ens stå där, jag som är vuxen nu och som redan uppfyllt livskärleks-kvoten. Kärleksbrunnar! Ju mer jag tänkte på saken insåg jag att varje kärlek uppfattats som "den första och största" i stundens och naivitetens hetta, och ju mer jag tänkte på det insåg jag att det inte måste vara slut på min dos av livskärlekar ännu.

Från ett K till ett annat tänkte jag vacklande tankar om en ny liten kärlek bortom julen, en som kanske komma skall genom ridån av utblåsta adventsljus och nyårets krutrök, en som jag önskar lägga till listan "mina kärlekar". Nr 6 utan inbördes ordning.

På den Lindbergska äppelduken

2009-12-01T01:04:00.005+01:00

Mitt livs första adventsstake har funnit sig tillrätta på den röda Lindbergska äppelduken. Inga stakar har innan hållit måttet, eller så har jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Ljus har tänts, men inte slaviskt den första, andra, tredje eller fjärde. Jag har slarvat med konventionerna och högtiderna har trillat på mig med blandade reaktioner, allt beroende på dagsform. Och alltid kopplade till vår outtröttliga barnlöshet. Det har saknats anledningar.

När döttrarna föddes fram i den multnande hösten, begravdes under den första snön och sörjdes över golven, då tändes ljus varje dag. Jag jagade ständigt efter de perfekta lyktorna och gav inte upp förrän de återfanns i ett avlägset land, i en by vid en sjö bland snöklädda berg. Jag började samla på lågor och lämpliga behållare.

Till minne av våra barn har ljuständningen fått en ny innebörd. Den är i alla fall viktigare för oss. När lågorna vinkar stannar vi upp och minns, känner in och träder i stillhet. Det är med större sinnesfrid Familjen Saknad startat ny tradition med hjälp av designad ljusstake på maskäten äppelduk, första, andra, tredje, fjärde. Oavsett barnen finns i livet eller dör ifrån oss startar de tankar kring kulturarv och traditioner som förankrar dem och får dem att höra samman, bildar ett kluster.

(Jag hade hellre köpt blöjor för pengarna...)

Dodge City

2009-12-01T00:59:00.003+01:00

Det är svårt att i ord förklara livet efter döden. Det är svårt att i vilken annan form som helst förklara det. Enklare då att berätta att det faktiskt fortsätter. Livet slutar inte att vara ömsom snällt ömsom elakt och gamla som nyfunna känslor sveper obarmhärtigt in och ut genom dörrarna. Allt fortsätter utan att man blivit tillfrågad. De där dörrarna är svängdörrar i en västernfilm där jag sitter i ett mörkt hörn och observerar det dammiga tumultet. Utan hölster, utan hatt, utan häst. Men jag lever, och så länge det livet pågår finns det hopp. Varje gång dörren sparkas upp är det med nyfikenhet jag undrar om ökenvindarna fört min hatt över prärien för att äntligen landa på mitt spruckna blodiga bord.

Det är nog tur att vi slipper svara Livet på frågan om vi vill fortsätta. Jag tvingas gilla läget i det dammiga hörn där jag får alla delar av livet serverat på odiskade fat. Jag äter ändå och fokuserar istället på smakupplevelsen. Jag ser hur det vackra ljuset strilar fram i den högljudda lokalen och målar varma linjer på de snidade trädetaljerna, detaljer jag ser som för första gången, och jag har funnit mig tillrätta i skuggorna av samma ljus, blivit ok med det. Vet att det måste stå som kontrast mot det vackra.

Livet det bara fortsätter, på en dammig saloon längs en farlig järnväg. Jag kan inte fly och jag kan inte ta strid så det bästa sättet att förlika mig med djungelns lagar är att ta dem i hand och hoppas på medvind och snabba diligenser. Utan hölster, hatt och häst men med smörjt krås och nyfiken blick. Så länge jag inte blir tillfrågad fortsätter livet, och så länge jag slipper svara lever jag.

.

Jag skyller på Gud

2009-11-28T22:04:00.011+01:00

Min lilla bärbara har legat medvetslös och under tiden har den stationära krånglat, då blir inte mycket skrivet...istället har jag dansat!

Inte så många vet att det bor en disco-diva i mig, som älskar att dansa och spexa så länge saknaden efter Ruth och Astrid hålls armen. Tror jag har dansat och showat sedan jag föddes, med och utan ficklampor och blinkande örhängen på föräldrarnas grantiljor, fritidsgolvets plastfogar och skolans hemmasnickrade scengolv. Komplicerade nummer de där... Då var det Herreys, Lili & Susie och Carola med 80-talets givna rörelsemönster. Ni vet, med utspridda fingrar framför ansiktet som en solnedgång och långa sidosteg med tvära vändningar och ett och annat golv-move.

Härom dagen fick jag och katterna ryck. De gick på tvären med kutiga ryggar och jag dansade moonwalk samtidigt som jag drog ett luftgitarr-riff framför Kärleken. Kommer inte ihåg vad som triggade det hela. Moonwalk i sig är svårt, men den som tränar med neonfärgade sockar hon lär! Att samtidigt spela luftgitarr är att sätta ribban väl högt. Jag blev minst lika förvånad som Kärleken och vi skrattade giporna ur oss! Det är uppfriskande att fortfarande överraska den man älskat i snart 8 år...

Ikväll fick jag ryck till Calvin Harris techno-electro-house-progressive-trance-låt (pju!): "I'm not alone". Jag kände mig plötsligt lite gammal, men svarade tillslut "ja" på Harris text: "Can you stay up for the weekend? And blame God for looking too old..."

Annat som får Johburs fötter att ta överraskande steg och se nödig ut:

Moloko: The time is now

Franz and Shape: Acceleration

A-HA: The sun always shines on Tv

The Knife: Silent shout

Silverbullit: Star

Pet Shop Boys: West and girls

Och ni?

Jag var där, men ändå inte

2009-11-22T23:56:00.018+01:00

Fredag den 20:e blev lördag den 21:e, blev söndag den 22:e. Jag är sömnlös som jag brukar och på nätterna märker jag hur fort mina dagar har passerat. Som ett hungrigt nattdjur letar sina matgömmor letar jag ord som kan stilla mina tankar och skänka ro i mörkret.

Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.

Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...

När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.

Jag minns men ändå inte...

Grannens hund som lekte i kylan

Ett leende i det plötsliga snöfallet

Hålet där vi strödde glitter

Änglaljuset och kortet

Att jag lyfte blicken mot solen

.

Under solens långa armar

2009-11-20T23:20:00.006+01:00

Idag har jag smugit hålögd och nästan osynlig bland sjukhusrockar. Alla de ställen där jag, Ruth, Astrid och allt som oftast Kärleken, befann oss under graviditetens berg och dalar, där har jag varit idag. Ensam. Solen strålade värme på husryggarna och i entrén låg en stor mörkröd pöl som någon ovilligt lämnat efter sig.

Sjukhusbesöket föranleddes av att jag vänligt men bestämt bad om en missfallsutredning i veckan, och fick en! Jag tömdes på 5 rör blod. Där ska sökas eventuella brister i hormonbalans och immunsystem, kromosomavvikelser, fnurror i ämnesomsättningen och om mitt protein C är aktiverat. I så fall är det inte bra, och jag behöver veta!

Jag blev stående en lång stund framför Reproduktionsmedicin. Det väldiga övergångsstället tycktes suga mig mot den tornande trappan, men jag stod kvar och mindes. Jag minns överallt, hela tiden. Där blev Ruth och Astrid till. Då var vi mor och döttrar tillsammans, trygga i varandras blodomlopp. Plötsligt ville jag ha deras liv så som det skulle ha blivit, långsamt uppspelat framför mig. Med trappan som scen och flickorna själva i huvudrollerna. Små glänsande huvuden under solens långa armar.

Jag tvingades vända mot provtagningen med de blå "svampade" väggarna. Gravid i vecka 8-9 sov jag bort två timmar på de hårda rosa sofforna längst in i väntrummet, efter att ha druckit ett glas sockervatten på en halv minut. Tänk tre delar socker, en del vatten så förstår ni mitt illamående. Insulinresistensen skulle utvärderas och jag låg över gränsvärdet. Flickorna som små sockerkorn i magen. Jag gick per automatik mot den soffan idag, och där låg de! Täcket och kudden jag vilat mig och flickorna mot när jag fick mitt diabetesbesked. Där låg ingen nu. Jag vände och blinkade samtidigt bort en ensam tår.

Melankolisk och trött funderade jag över vårt stora äventyr och insåg att jag aldrig blir hel igen. Jag måste inte låtsas. Där människor tog sina kaxiga steg vek jag undan blicken och tänkte elakt. Jag halkade bakåt i sorgeprocessen för en stund. Först blev jag rädd men lät mig ändå falla, för sorgen gör alltid som han vill. Lika snart gick det över. Vad visste jag egentligen om de där kaxiga stegen? De kanske bara var steg, precis som mina. Blodpölen igen.

Där vi lämnade flickorna för sista gången var det skräpigt av utbrunna ljus och löven låg kletade mot gravstenen. Jag började rensa men plötsligt kändes stenen så naken. Jag klistrade fast löven mot stenkroppen igen och ägnade mig istället åt att följa de nedsänkta bokstäverna med fingret. Långsamt över R och A. Så annorlunda livet blev för alla oss som sörjer längs raderna, bland stenarna. Så många öden. Så många namn. Så många liv vi ovilligt lämnat efter oss under solen...

.

Mer än ord

2009-11-20T00:04:00.009+01:00

Jag skulle skriva om den gränslösa kärleken till två döda barn, hur det som görs av kärlek alltid sker bortom gott och ont. Jag skulle skriva om hur fylld av mening en obesvarad kärlek ändå kan vara och varför hjärtan med tappade slag orkar fortsätta slå...

Istället hamnade jag hos Honungspojken med de nya lockarna och sedan vidare genom ett minnesprojekt som fick mig att tappa andan av beundran. Mina storvulna kärleksord rann ut i överflödet och försvann. Jag har tittat i en timma och tänkt på hur jag och Kärleken dokumenterade varje minut vi fick tillsammans med döttrarna efter döden. Hur oersättliga de bilderna är.

Tillsammans med de vibrerande fotografierna, små kärlekssagor med hörbar puls, fastnade en rad skriven av fotografen:

"...inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat" (Juliana Wiklund)
.

Kollapsad lunga

2009-11-19T00:08:00.004+01:00

Min bärbara kompis är medvetslös!

Där hade jag många av era sköna bloggar som bokmärken. Och bara där! Märker ni att jag inte varit hos er på ett tag är det för att jag inte minns alla bloggadresser på rak arm. Påminn mig då med en kommentar eller ett mail, snälla.

Hoppas hon vaknar snart, min tredje lunga!

Genom vinst och förlust

2009-11-18T22:45:00.007+01:00

Jag går framåt i alla riktningar. Mycket för att det är svårt att gå baklänges men mest för att framåt är en väg jag inte kan planbestämma, en som lurar mig med oförutsägbara illusioner jag kan välja att tro på om jag vill. Framåt är det enda sättet att ge sig in i det som komma skall, utan att riktigt veta. Det enda friska sättet för mig att vandra.

Det förutsägbara är mitt fördärv. Jag har kommit att avsky vardagssysslor som tandborstning, morgondusch, göra matlåda, ta med matlåda, sätta nyckeln i dörren samma j-a klockslag, tanka bilen när mätaren visar under det där strecket, att mörkret faller klockan X på kvällen och att jag bör lägga mig klockan Y för att vara någorlunda pigg när klockan ringer strax efter sex...

Och mensen. Samtidigt som den är ett tecken på att jag fungerar som jag ska i den ålder jag befinner mig, är den ett bevis på att allt är oändligt fel! Samma tid varje månad är jag besviken och fel. Även om jag vet att man bara kan spotta på en sten tills den är blöt, spottar jag lite till, och lite till. Inte för att det hjälper men för att jag är besviken och rädd. Att barn inte är för oss. Aldrig varit. Aldrig kommer att. Är det så har den varit en förutsägbar plåga för ingenting.

Och den levande-barnlösheten. Som att leva mellan vinst och förlust i ett ständigt pågående lotteri där jag, biten av tidigare högvinster, är fast trots att oddsen visar minus. Jag är bankrutt på lustar och gnistor men spelberoendet gör att jag sätter hälsa och värdighet på pantbanken.

Att alltid vara utsatt för fara. Det är så det förutsägbara fungerar. Det gör ont och det fortsätter göra ont månad efter år. Samma fara och samma smärta. Det är det jag vet om som gör mig illa och äcklar mig. Det är mitt fördärv. Men jag går, framåt i alla riktningar, genom vinst och förlust...kan inget annat.

.

En självisk dunk i ryggen

2009-11-15T02:32:00.012+01:00

Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse. Inget fel i det.

Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?

Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken kring julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...

Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.

Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?

Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.

Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå en sorts självisk dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!

När jag såg hur Astrids små händer och fötter liknade mina log jag för första gången mellan tårarna, jag kunde se hur hennes fingrar skulle komma att röra sig...mina, hennes, våra. Jag tänker att det gjorde vi bra och klappar mig själv på axeln.

.

Hang-up

2009-11-13T23:11:00.004+01:00

Jag har givetvis många symptom efter händelsen "föda två friska döttrar till döden". Några har gjort mig till en bättre människa, andra till en mer...annan. De jobbiga är förhållandevis milda nu och jag kan hantera dem. Två exempelsymptom jag gillar är ökad ironi och sarkasm, som inte sällan förväxlas med bitterhet. För mig är det överlevnadshumor.

Ett annat är att jag drar mig undan, särskilt när det kommer till sammankomster där jag inte kan bereda mig på vad som komma skall; glädjebesked, felstämda kommentarer och annat. För många går det inte att förklara magin och uppgivenheten kring våra Ruth och Astrid och jag har inte råd att slösa energi. Den finns knappt. Jag håller mig gärna till människor jag vet var jag har och tror därför jag eliminerar subjektiva överraskningsmoment. I alla fall några av dem.

Därtill saknar jag gnista och initiativförmåga. Hör sällan av mig ens till de jag älskar. Bjuder sällan in eller till. Högst ofrivilligt men kanske förklarligt när delar av mig ligger en meter under jord. Jag känner mig ofta blasé, inför oviktigheter som blivit oviktiga i jämförelsen överleva mina barn. Det kan handla om amningshysteri, tycke-smak-snack, att uppröras över familjemedlemmars egenheter, vara duktig, snygga till tomten, lyssna på gnäll, ha rätt...

Ytterligare ett symptom är min färska hang-up vid procent och sannolikhet. Jag förundras enormt över det faktum att jag, Kärleken och våra barn, embryon och blastocyster oavbrutet faller under det som i folkmun kallas "mycket ovanligt". Om vi ser ett "men" efter en förklaring över normaltillstånd anar vi att texten som följer handlar om oss:

"Inte ovanligt...smärtor... blödning... helt normalt...men symptomen kan också betyda att det är början på ett missfall. Ca 10% av alla graviditeter leder till tidigt missfall." (Karolinska)

"Om en kvinna har haft minst tre missfall i följd... talar man om upprepade missfall men det är mycket ovanligt – bara cirka 1 procent av de kvinnor som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall. (Vårdguiden)

Sannolikhetssymptomet har givit följande:

Efter återföring av blastocyst odlad i 5 dagar ligger oddsen på 50% att det fäster (det gjorde det). Missfall efter infästning är så ovanligt att endast 10% drabbas (enligt ivf-doktor).

Upprepade missfall på tre eller fler är mycket ovanligt och uppgår till ynka 1%. (vi har nu haft tre)

"Risken" för tvillinggraviditet vid IVF är ca 2% (vi var lyckligast i världen). Endast 3 av 1000 graviditeter är en tvillinggraviditet.

Att föda ett dött barn efter v 20 är mycket sällsynt, 1-2% av alla tvillingar föds döda. (Ruth föddes död, Astrid med livstecken)

Endast 18% känner mindre sammandragningar innan v 15. I de flesta fall är de ofarliga och förknippas ej med förtidsbörd. (mina startade v 12 och uppgick till fler än 60/dag med dödligt utfall)

Så få som 2-14% drabbas av graviditetsdiabetes, som vanligtvis försvinner efter förlossning. (min är här för att stanna men kallas i nuläget "pre-diabetes")

25% löper återkommande risk för "sent missfall" om det hänt en gång tidigare (gillar vi!)

Även om hang-ups ger emotionella begränsningar hindrar de inte mig. Jag håller mig sysselsatt och alert. Med siffrorna på bordet kan jag lättare få doktorerna att inse att något är galet, att hjälp behövs och att vi måste tas på allvar. Jag letar efter skräddarsydd medicin mot oddsen men behöver hjälp att gräva i det bottenlösa diket.

.

Längre meningar imorgon

2009-11-11T23:52:00.010+01:00

Inte kry
En vad-för sorts-influensa?
Kärleken sover uppe
Snarkas och hostas i örat

Dexter - katt på nåder
Balanslös med krage
Fumlig, uppgiven
Slår i
Kastrat som slickar sina sår
En på mer än 100 gör så!
"Går bra ska ni se"
Alltid samma...

Kattvaktande virusspridare
Barnlös så det skriker
Tommast
Sömnlös och bitter
Fann linnet jag bar vid förlossningen
Fostervatten...buff...
Minnen, vått och rött

3 eller fler än
mycket ovanligt
1%
EN procent!!!
Missfallsutredning?
Jag tror nej

Kärleken stressar och pendlar
Uppe 5.15, hemma 19.20
Hinner inget sorts liv
Mulet
Trasiga element
Grävaren har glömt oss
också
Skulle vi oroa oss?
Fin-fina odds med tjing på lyckan.

Vi det!

Trotsåldern

2009-11-08T17:28:00.008+01:00

Från: Veckobrev@vardguiden.se
Ämne: Gravid vecka 6

Mejlets innehåll

Jag: Ledsen och bortgjord. Skammen igen! Jag hade i min vilda glädje över Glottis fått för mig att ta ut lyckan i förskott. Tänka som de uppmanande barnmorskorna; gå hem, vara glad för graviditeten, sluta läsa "det-gick/kan-gå-snett-trådar" på nätet och visualisera ett levande barn i kammaren. Trots att jag vet för mycket för att slänga mig med den sortens naivitet, hade jag beslutat mig för något uppfriskande och nytt. Trots!

Vi: Jag och Kärleken hojtade saligt att "vi SKA HA barn", "du SKA BLI pappa", "du SKA BLI mamma", " vi SKA FÅ BARN kring den 9:e juli". Vi hade aldrig provat förut och vad kunde hända? Det var förbjudet och roligt, tills vi olåvandes prenumererade på ett veckobrev avsett för andra...

Men jag ska begå mina misstag igen. Tvinga ett embryo kvar i det rosa flickrummet med hjälp av mjuk auktoritet och överbeskyddande utegångsförbud. Nu är det du som överlever och vi som köper klossar! Slutdiskuterat! Vädrets alla makter och himlens alla gudar till trots så SKA vi bli föräldrar till ett barn vi inte överlever!

Trotsåldern startar vid 3 och igen vid 34.

.

Ja, vad fan...

2009-11-07T20:10:00.003+01:00

"Vad händer nu då, vågar man försöka igen efter att ha förlorat två barn?

– Nej, egentligen inte, säger Marcus Birro.

– Men vad fan ska man göra?"

(Ur Sydsvenskan.)

Förresten är jag ganska sjuk och temperaturen stiger. Ont mellan huvud, axlar, knä och tå...knä och tå. Feber som sagt. Missfallet håller på med sitt. Ontet kan mycket väl vara den där sjukan ni vet, men har vi procenten på vår sida *ironisk* kanske jag skriver snart igen *sarkastisk*.

Under behandling av Dr Katt a.k.a. Sir Vetevärmare:

På kalas med en korg citroner

2009-11-07T20:04:00.000+01:00

Andras graviditeter, de som till synes bara blir och som leder till levande barn. De enda jag ser när jag är olycklig med andra ord. De är som ett knytkalas. Enkelt och smidigt. Det behövs inga större förberedelser och man kan sitta lugnt till ro och njuta av sällskapet ända in på småtimmarna. Efterrätten bjuder sig själv under jubelrop.

Mina graviditeter sker alltid mellan plus och minus. Start och stopp. Jag står som vanligt kvar på förlorarsidan och spekulerar kring meningen med livet när andra lever sitt. Jag förbannar, förlorar hopp och bitar av mig själv till varje tappat barn. Jag hänger mig åt avundsjuka och tar bittra citroner till kalaset.

Jag undrar var skammen kommer ifrån?

Efter Ruth och Astrids död vågade jag knappt slänga sopor av rädsla att bli upptäckt. Tom och misslyckad. Som om jag lurats med kuddar under tröjan: - Ta daaa, jag bara skojade! Så kände jag länge men hur eller varför skammen uppstod vet jag inte. Samma med blastocysten Glottis, efteråt kände jag mig både lurad och som en lurendrejare. Vad skulle svärfar tro när han ena dagen får besked om ett möjligt barnbarn och andra dagen ett missfall? Skulle alla orka de tvära kasten? Jag menar, nu igen! Plötsligt står andras potentiella känsloliv i fokus och det är helt absurt!

Jag tänker att jag kanske borde väntat med beskedet till efter den magiska v 12. Det är väl så de flesta gör? Men när behandlingen är ett faktum går svaret inte att dölja. Och varför ska man? varför väntar man? Är jag glad för en Glott i v 4+5 så kan jag väl få vara det och delge min glädje! Men samtidigt finns den oskrivna 12-veckors regeln med hänsyn till omgivningen. Tror gemene man att barn föds levande och friska per automatik från och med v 13?

Från minuten då Glottis fördes på plats blev h*n ett barn i en dröm, i en framtid, i ett lindrigare liv tillsammans med hundratals färgglada klossar. De där jämrans klossarna...när ska de bli våra?

”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje framskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”

– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”

Ps. Calle skriver så bra om skam, bortviftad oro, mödravårds-klubben, idiotiska svägerskor och tystnaden efter ett missfall här.

Sorg är ur modet, men inte Dr Martens

2009-11-07T17:44:00.008+01:00

Jag var aldrig inställd på att hamna i kris. Nu pratar jag om våra döda döttrar. Vilken modern människa är det? Vi ska lyckas och vara lyckade, därför blir muren kring "mig" och "dem" allt högre i vår strävan mot stora L. Jag tror sorger blir alltför privata i den skuggan.

Det hjälper att veta att man inte är ensam. När jag hör om och känner igen kan jag lättare lyfta blicken från mig själv och bryta självcentreringen. Det är tröst. Jag har kommit att avsky "det ska nog ordna sig". Det? Ska nog? En sådan tröst är ingen tröst, den är ett hån som förminskar min upplevelse.

Allt ordnar sig inte. Allt går inte att förändra. Möjligen ändrar sorgen karaktär och blir enklare att handskas med men att tro att allt ska ordna sig är en skymf mot livet, det oförutsägbara i att leva. En axelryckning.
Livet är större än så.

När man inte längre väntar på att lampan ska tändas har man börjat samleva med mörkret. Gråten är slut och det som finns är en tom korridor full av ekande steg. Dr Martens med stålhätta går där. God tröst, den som inte skymmer, förnekar eller försöker ta bort det onda gör den sortens korridorsliv lättare att leva.

Jag blev lika glad för er goda tröst, som för er glädje, kära läsare och vänner! Nu pratar jag om Glottis. Ni har plockat några stenar från den höga snygga muren.
Ibland är framsteg att rasera...

.

Varföralltgåråtpipan

2009-11-05T22:59:00.005+01:00

Jag ville låta M vara lycklig en stund till. Sedan:

Älskade!

Jag tror vi måste glömma vår lilla Glott...

Igår kväll kände jag mig inte gravid längre, det var så påtagligt. Och imorse såg jag blodet. Det kommer en del. Magen är platt och kroppen känns som vanligt. Trodde inte jag skulle palla att jobba, men jag är här och det går. Ledsen såklart, och förbannad, börjar bli van...

Ledsen att göra dig ledsen min käre. Vill att du ska vara lycklig. Tror det är något fel på mig, invändigt. Kanske vill någon av de två gluttarna i frysen stanna...men tror ingenting just nu.
Vill bara göra, inte känna. Svårt.

Varm kram till dig min finaste! Lite vin ikväll? Och kattlek och gos...

Din J

Svar från ledsen och därmed sarkastisk M:

Älskade!

Vi är vana. Är vi? Jobbigt. Men så är det, vi vet hur sånt går till. Vi klarar uppenbarligen av det. Sagt av de som inte har en aning.

Det har inget med dig att göra, sånt händer, som folk säger. Ibland funkar det, ibland inte. Det kanske är så att av 1'000 födslar så krävs 200'000 missfall. Bara att ingen registrerar det. Inte så vanligt att barn föds, så kanske det är? Födseln är ett undantag.

Är du säker?

Har du möjlighet att gå förbi apoteket kanske? Köpa ett test? ifall ifall?
Så fixar jag vin, ifall ifall.

Ta det lugnt, det blir bra. Vi har två kvar, därefter ett försök till, om vi orkar. Vad vet jag. inte mycket just nu.

Ses ikväll
Superkramar
Din M

Jag:

Blev så ledsen förut. Fina Melissa ringde när jag stod i lånedisken och undrade hur det var med mig och så bara brast det. Masken jag satte på imorse. Satt på toa och hulkade...behövde det. Känner mig alltid lika lurad, antar att du också.

Vill vara hemma med dig i helgen. Skriva på bloggen. Kolla nya glasögon till dig. Köpa många nya lekisar till kissarna och kanske måla stolar. Vad vet jag. Pratade med en vänlig kattexpert igår. Hon gav mängder med tips som jag ska berätta om i helgen...

Ledsna Kramen!
J

Kärleken:

Ja, lurad och hånad av livet och alla andra, har jag känt ett tag.

T o m när man ligger på marken och fått sin andra omgång med sparkar kommer det fler sparkar, en efter en, oupphörligt, som ett urverk. Till slut får man väl vänja sig och kalla det för liv. Som om nån gick med en dygnet runt och slog en hela tiden. "Ja, det här är min pryglare. Har inte du en?", kan man säga till folk.

Vi är hemma. Koncentrerar oss på kissarna.
Vi kan köpa vin imorgon annars. Har ju alltid den däriga Bristol Cream som B skulle få. Det blir nog inte av på ett tag att se henne. Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet.

Uppgivna kramar. Undrande 'varförgåralltåtpipan' känslor.

Din M

---

Nej, Glottis fick aldrig bli mer än Glottis. H*n finns inte mer än som sipprande blod och ledsna tårar. Vi är ett övergivet kråkslott på en ofruktsam slätt. Jag är ledsen men också glad att ni, vackra läsare, lät oss veta er glädje för vår kortvariga lycka. Sann och intensiv. Rörd till tårar.

Jag har de bästa av kollegor och därför kunde jag jobba idag. Tacksam för det, och för katterna som tröstar förbehållslöst. Mellan plus och minus rämnar en hel värld. Jag undrar var skammen kommer ifrån? Vi var glada och lät världen veta. Vi trodde och såg en framtid.

Alltid på fel sida procenttalet...j-a tjuvar!

.

Mitt hjärtas förlorade slag

2009-11-05T00:36:00.006+01:00

Jag kör händerna i jackfickor fulla av fjolårs-ludd. De fungerar som vantar ikväll och jag ska bara vara borta en stund, en väldigt lång stund. Det har fallit vinter över markerna och jag beträder dem varligt, för täcket är skört och i bomullsvitt. Mina tunna skor är blinda. De träder där de träda vill, förblindade av och förundrade över kontrasten mellan vitan inunder och det kolsvarta höljet. Stillheten där jag tar fart uppför Kulan mot de två tjärnen är öronbedövande och jag tar mig om hörseln. Händerna blir kalla.

Det är mörkt. Det är olidligt tyst. Det är glitter från mångulan. Kallt uppför Kulan. Det är namnet på en livsfarlig pulkbacke. Den var is på lager av is och branten lutade 90 grader, minst! Den slutade i en livsfarlig krök som gjorde att alla modiga barn önskade krokar till armar för att stoppa farten och i fantasin rädda livet. Det var aldrig någon som dog i den där svängen, säger de. Jag får snabbt fäste och tar mig fram och uppför i snörävens fart där jag minns.

Jag vet var jag måste för att se dem. Jag vadar i snö över isen på tjärnen. Vinden som knivar mot kinden. Ett av tjärnen har jag passerat och det andra är avverkat till mitten. Jag stannar i ett kryss av klar is. Den sprack som av ett pistolskott under ytan, en rekyl från den svarta dyn under spegeln. Plötsligt. Jag stannar. Andas. Rök. Det luktar krut. Raketrester från en glittrig nyårsnatt. Snart måste jag våga mig över sprickor och genom rök, för jag ska vara borta en lång stund bortom isen.

I skogen styr jag min darriga skepnad genom granris och dofter av kåda. Jag slår mot stora stympade lämningar av träd med hundra år på nacken. De vill mig inget ont men jag slår mig lik förbannat. Och jag fryser. Luddet mellan fingrarna har blivit grus och fickorna grustag. Jag blöder mig fram i den svarta skogen utan puls. Jag är rädd och har så alltid varit. Är man rädd gör pulsen ingen nytta och jag är därför pulslös. Skrämd utan hjärtslag, men jag lever som på nåder. Jag är blind av köld och ögonen gör ingen nytta. De tittar och letar genom ett galler av kristaller. Ibland har jag önskat att man kunde dö i den där svängen.

De ligger där jag lämnade dem, och borta har jag varit länge. Men de ligger där. Kilar av brun sly och mossa bildar ingången till grytet där jag tappade eller lade dem. Jag minns inte längre och de är inte riktigt mina för tappat är tappat och bytt är bytt. Kommer aldrig igen. Men jag ser dem i mitt halvblinda tillstånd. Små. Runda. Skälvande frostnupna knoppar i purpur. Två slag bort. Kylan har gjort glas av mina fingrar, som gått i kras mot skogen och jag önskar mig Kulans armkrok för att greppa. Men önskan är bortom att vara en önskan. Den blev och blir aldrig min, och visst var det väl någon som dog i den där svängen?

Jag vill hålla kvar det som fattas mig, men tappade fingrar av glas är allt jag har när jag finner mitt hjärtas förlorade slag.

(Som det kan bli när en mamma saknar sina döda barn, är rädd för livet, och när sorgen sveper över och genom henne på väg från jobbet i den första kalla vinternatten. Glottis är för liten för att trösta...om han ens finns kvar.)
.

Vem är Glottis?

2009-11-03T17:35:00.013+01:00

Någonstans i mitten av vår IVF-mardröm, när vi förlorat det första modiga hoppet och satt apatiska och grälsjuka om kvällarna. När vi aktivt dragit oss undan vår omvärld för att alls orka överleva den ofrivilliga avundsjukan och de repeterade besvikelserna, och när vi hade tappat lusten för nästan allt. Våra vänner och bekantas första barn hade gjort storslagna och okomplicerade entréer och vår barnlöshet började bli en livsstil. En som kanske alltid skulle vara det. Naiviteten hade runnit ut över golven där den hånlog sitt påklistrade smil mellan tiljorna. Visst kunde vi fortsätta gå på krogen och bli fulla, om vi bara hade velat! Men vi ville bli familj och vi levde det livet tillsammans med alla fantiserade obarn. Någonstans där fann vi Glottis!

Jag hade visserligen sett honom tidigare hemma hos bror, men aldrig upplevt honom tillsammans med Kärleken och aldrig i en lika svårmodig situation som den efter alla fruktlösa återföringar och evighetslånga väntan och längtan. Inte många förstod den där sorgen. Heller.

Som jag minns honom var Glottis rund nog att fylla ett garage och högljudd nog att överrösta Askersunds manskör. En gul bilälskande demon. Han var snäll och lite besvärlig. Glottis var en skön karaktär i ett äventyrsspel som spelades hos Familjen Saknad de där mörkaste kvällarna. När inget ljus i världen kunde styra blicken från barnrelaterade orättvisor, då spelade vi oss glömska. Då grälade vi inte, skrattade ibland. I den där trånga hallen med den höga bokhyllan till vänster om de två hårda pinnstolarna framför databordet i hörnet. Där spelades Grim Fandango när andra vyssjade sina nyammade kärleksbebisar trötta. Jag med sur önskemjölk i tuttarna.

Som rättvisetänkande lieman i aztekernas dödsrike fann vi oss fram i en film-noir av korruption, bedragare och mördare på De Dödas Dag, för att göra rätt av fel bland alla döda återvändare. Med Glottis som bullrig och ständig följeslagare. Det var Glottis då, innan två döttrars död och innan livet efter döden blev en verklighet för två pölar till mamma och pappa. Nu är Glottis en blastocyst på många hundra celler, och en del av både då och nu. H*n är på riktigt och ska med turens hjälp förvandlas till någon vi ännu ej vet namnet på.

För nuvarande är h*n Glottis då smeknamnet får oss att le och minnas livsviktiga skratt. H*n finns och h*n lever. Ännu.

Ute faller den första snön.

.

J som i Jokkmokk

2009-11-01T23:55:00.005+01:00

Sömnlös och med Glottis i tanken och magen, tar jag mig an en liten utmaning funnen hos Paprika:

"Reglerna är enkla (?): Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn, och det är inte tillåtet att hitta på egna ord. Du får inte skriva samma svar två gånger eller svara likadant som personen som utmanat dig (om era namn råkar börja på samma bokstav), och du får bara ange ditt namn som svar på fråga ett."

1. Vad heter du? Johbur
2. Ett ord på fyra bokstäver: Jobb
3. Flicknamn: Justina
4. Pojknamn: Jocke
5. Yrke: Justitieminister
6. Färg: Jade-grön
7. Klädesplagg: Jeans
8. Maträtt: Julskinka
9. Sak i badrummet: Jod-flaska
10. Plats/stad: Jokkmokk
11. En orsak att vara sen: Jordskred
12. Något man skriker: Jävla skitväder!
13. Film: Jagad
14. Något man dricker: Juice
15. Band: Jonas brothers
16. Djur: Jättepanda
17. Gatunamn: Jaktmästargatan
18. Bil: Jaguar
19. Sång: Jag vill ha en egen måne
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Julshopping

Passar också vidare…

Glottis

2009-11-01T19:49:00.015+01:00

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10

Plus nr 2, test nr 3 den 31/10

Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11

Innehåll: Glottis

Vilken resa! Glad, trött och rädd.

Alla helgons

2009-10-31T13:55:00.010+01:00

Jag önskar alla vackra överlevare en fin alla helgons helg!

Min ska firas vid graven där en stor och doftande grankrans ska bilda skydd mot vindarna runt graven. Ljus ska tändas hos alla små helgon jag önskar jag fått lära känna. "Grabbarna i graven bredvid" Philip och Simon och så lilla S, vår bästa änglafamiljs andra dotter som ligger två rader upp. Jag önskar jag hade haft tid att tända hos Melissas Antonia och Gabrielle också men istället får de en egen liten låga vid flickornas grav ikväll.

Vår bästa änglafamilj är på Spädbarnsfondens minnesstund och därefter ses vi på kyrkogården för att njuta av de tusentals magiska ljusen och stämningen. Sedan restaurang och många skratt. Imorgon kiss på stickan...

Jag önskar alla vackra änglar frid!

Minnesljus i Fässbergs Kyrka

Krans av ädel- och vildgran

Ljus för våra flickor och deras osynliga vänner

I ett hav av lyktor. Ingen är ensam ikväll.

.

Helgon och överlevare

2009-10-31T13:07:00.007+01:00

Idag för ett år sedan var jag och Kärleken på väg till Spädbarnsfondens minnesstund vid den här tiden. Solen sken precis lika vackert men vi såg den dåligt mellan tårar och en kompott av minnesbilder från vår traumatiska dag i september. Sorgen var så färsk att den kunde skäras med kniv, nästan ta på. Vi vandrade uppför backen till kyrkan med en omhöljande sorgbubbla innehållande oss, bräckliga och bleka. Det kändes som jag vibrerade av känslor och startade en pulserande sorgvåg som styrde mot kyrkportarna. Den hjälpte oss att öppna dörrarna och träda in.

Det var snart fullsatt i den stora kyrkan. Jag förundrades över att vi alla delade samma bevingade öde. Medan jag fingrade stolt på minnesbladet där det stor Ruth och Astrid höll jag utkik efter en änglafamilj jag lärt känna. Kyrkan fylldes till sista raden av andra änglafamiljer och jag såg dem inte. Vi satt bland par som precis sett sitt barn dö och familjer som tagit sig några år framåt tillsammans med sorgen och små levande syskon till änglarna. Några grät ljudlöst, andra högljutt men det som ekade högst var skratten och de vänskapliga omfamningarna. Hit hade familjer gått i åratal.

Under sista delen av ceremonin tändes alla änglars ljus. Det var två barn som satte eld på vekarna och förde ned ljusen i en stor "sandlåda". När de många ljusen flämtade till såg de ut som en svärm eldflugor som funnit sin hemvist och hälsade fladdrande på varandra.
-Tvillingflickorna Ruth och Astrid Efternamn, sade prästen, och hjärtat gick sönder. Allt gick sönder men samtidigt var det så vackert när deras ljus kom på plats. Därefter var det Tvillingpojkarna Simon och Philips tur. Pojkarna i graven ett par rader framför den vi valt åt flickorna. Det var deras föräldrar jag höll utkik efter, och med hjälp av snyftandet som ljudade när pojkarnas ljus tändes fann jag dem snabbt med blicken. Vi såg på varandra där vi grät och log igenkännande.

Jag satt i raden bakom en mormor som höll sitt lilla barnbarn. Genom fönstergluggen sken solen över den lilla och jag tyckte hon blev guld. Jag kunde inte förstå hur ett barn alls kunde bli? Hur det gick till när de överlevde och blev guld som flickan i sin mormors knä? Jag var inte avundsjuk, ledsen eller arg, bara förundrad. Bilden av den gyllene flickan var en av de starkaste bilderna från idag för ett år sedan. Den och synen av de dansande eldflugorna. De bjöd på förundran och det var en känsla som inte var sorg. Något annat hade uppfyllt mitt sinne under en kortare tid och det tog jag tacksamt emot.

Ett litet steg fram i en kyrka full av helgon och överlevare.
.

Taktlöst?

2009-10-30T00:30:00.011+01:00

Jag fick äntligen tag på henne! Det brådskade. Jag framförde det lite försiktigt varpå hon började gråta! Jag förstod inte vad jag sagt för elakt, men behövde inte länge undra då hon började berätta.

Kvällen då allt hände fick hennes dotter besked om cancer.

Jag kippade efter luft, det blev tyst och jag beklagade sorgen. Nästan ljudlöst sade jag att det fattades ord och att jag givetvis skulle ombesörja det som ombesörjas kunde, så länge det behövdes. Under fortsatt tystnad kilade jag försiktigt in att jag kunde ana hennes förtvivlan då jag nyligen (för så känns det) förlorat två döttrar och att jag själv hade kastats mellan hopp och förtvivlan. Att jag hoppades turen skulle vara på deras sida.

Hon svarade lite otåligt att hon själv förlorat sin förstfödda i v 21...att det var hemskt...men inte på långa vägar hemskt som det här, att se sin dotter så sjuk...inte veta om hon överlever...efter 10 år av sprudlande liv...

Plötsligt kände jag mig dum som hade nämnt vår historia. Den hade inget med henne att göra där och då i hennes stora, ohyggliga stund. Jag kände mig dum som betett mig så idiotiskt. I den svåraste chocken ska man bara lyssna. Jag skulle bara ha lyssnat! Vår historia kändes plötsligt futtig när jag tänkte på hennes upplevelser. Trots att det inte var min mening förstod jag att hon tyckte jag jämförde men sorg är inte jämförbar, jag vet det och det var heller inte min mening! Jag kände mig som en av de där taktlösa som förminskade min egen sorg en gång, två gånger...är du färdig snart? De som inte höll tungan och lyssnade. Blev jag en taktlös för henne i sin svåraste stund?

Sorger människor emellan är knappast jämförbara.
De är bara otänkbara.

.

Att ta sig ett tillstånd

2009-10-29T23:38:00.004+01:00

Här om dagen bestämde jag mig för något nytt, eller något jag åtminstone inte klarat efter Ruth och Astrids dramatiska tillkomst.

Solen stod på himlen som en förgylld höstgud och allt som böjde sig under den snälla guden blev till gnistrande skatter. Som om världen betroddes med ett tunt lager bladguld som guden försiktigt penslat fast. En fantastisk dag! Jag har alltid känt mig hemma i hösten, men trodde att flickornas öde för alltid skulle förstöra min älskade hemvist. Hösten kom och till min förvåning visade det sig att känslan för hösten bara förstärktes! Dofterna blev fylligare, den höga luften tog min andning till nya dimensioner och ljuset blev magi mellan glesa grenar och över flammande vatten...återigen våra flickors förtjänst.

Tillbaka till "här om dagen", den 27/10. Efter några vanliga, och andra mindre vanliga, morgonbestyr bestämde jag mig för att vara glad hela dagen. En glad dag skulle jag nog orka. En glad dag kunde väl inte skada? En glad dag betyder lagom många glada timmar och hade jag dessutom lite tur kunde jag lyckas! Jag gjorde därför glädjen till min och såg noga till att den skulle räcka hela vägen fram till 24.00. Dagen blev mindre prestigefylld när jag tänkte att jag dagen därpå kunde bestämma mig för att må annorlunda om jag ville. Knäpp, ledsen, elak, fobisk, fnittrig...jag kunde tillåta mig vad jag ville resten av dagarna för att uppnå variation. Men glad idag.

Det kändes som ett spel jag fattade tycke för. En utmaning att hålla fast vid dag för dag. Den 27/10 blev en glad dag för att jag bestämde mig för den glädjen. Inga oförutsedda händelser skakade om mina grundvalar och jag omgavs av många härliga människor. Och vet ni! Där alla de där härliga människorna jag saknat befann sig just den där glada dagen, där fann jag en hemlig läsare av min blogg! Det var häftigt konstigt att veta att hon vet så mycket om mig och jag så lite om henne. Men jag passade på att förhöra mig och bad henne om en liten kommentar, som bevis på att jag inte drömt det hela. Vilken grej! Glädjen sprang galopp och den bästa dagen på länge tog slut i en tidig, trött och skön dröm...

.

En ostbåge under vatten, och värre

2009-10-26T22:41:00.014+01:00

Ilskan är som den efter en vattenläcka. Ni vet när man står som en ostbåge under vasken och trycker handdukar, smutstvätt, bomull, bindor...allt med potentiell sugförmåga...mot en kraftigt läckande kran. Hoppet om golvet är ute, men kanske, kanske...hinner rörmokaren i tid att rädda källarväggarna från omfattande sanering...

Med svordomarna ringande i rummet hör du plötsligt en annan gäll signal! Du rycker till och slår huvudet i en vass tvättstugehylla. Hårt! Du ser stjärnor och tror det blöder, men har ingen chans att släppa ditt grepp. Den ömma punkten domnar tillslut. Mitt i koncentrationen av skruvande på rattar tillsammans med smärta och synkroniserade försök att hålla vätan borta, ringer den där telefonen du glömde ta med ner i källaren. Telefonen som behövs för att rörmokaren som ringer ska finna din gata, dig och din läcka. Den du skulle ta med ena handen. Telefonhelvetet som mitt i alla pölar av blodvatten som växer kring de trasiga stövlarna ringer från fel våning, och du kan inget annat än att utstöta ljuden från jordens alla samlade svordomar...

Det är så min ilska känns, fast värre.

Under tidigare IVF-behandlingar har jag fått vaga symptom, snälla små påminnelser om allt det jobbiga. Den här har dragit som en bulldozer över mig. När det handlar om biverkningar. Jag är äntligen överens med mig själv om att ilskan måste handla om en biverkning, men på vad?

Hormonpreparat från IVF nr 4?

En PMS i hästväg inför kommande menstruation?

En mix av båda?

Ett av femton tidiga graviditetstecken läst på Familjeliv? "Humörsvängningar. Känner du dig som Dr Jekyl och Mr Hyde? När kroppen anpassar sig till alla nya hormoner kan humöret svänga upp och ner. Men lugn, det går över."

I vilket fall är ilskan och irritationen obehagliga och oresonliga, de härjar människan ur mig! Det visar sig inom några dagar. Testdag 1/11. I vilket fall...blir jag en ostbåge under en vattenläcka.
.

Det behövs förstärkning

2009-10-24T19:26:00.003+02:00

Jag är fortfarande sådär konstigt ilsken och det blir bara värre...närmar mig tvärilsken och skitförbannad...känner igen det här...hm...tvära kast och en irritation utan hämningar. Det har hänt förut. En med säkerhet. Känner mig lika sjuk som figuren i The Mask men utan att vara det minsta rolig, sensuell eller spännande crazy.

Jag är bara grön av trötthet och oförklarligt irriterad. Alla är dumma, korkade och elaka. Lättar snart mitt hjärta lite till, men först ska jag sitta barnvakt hos storebror...moa...ha...ha...haaaa...

Fritt fram kanske

2009-10-24T19:14:00.004+02:00

Några har undrat varför det är så lurigt att skriva kommentarer hos mig. Ingen aaaning säger jag! Men nu har det tekniska geniet tagit bort ett kryss i en ruta och satt dit ett kryss i en annan. Om den slumpartade manövern räcker för att förenkla tillvaron för er vet jag inte, så om någon har en bättre aning om var problemet ligger...pour moi berätta please!

Vill för jösse namn att det ska vara fritt för er att kommentera hemma hos mig, med eller utan egen blogg eller google-konto...

Långsökt

2009-10-22T22:28:00.001+02:00

Jag letar. Efter tecken som betyder att vår tappra blastocyst har fäst i den mjuka, snälla men olyckliga livmodern, "liv-morden" när jag är sarkastisk och syftar på min oförmåga att hålla kvar flickorna. 100-cellaren skulle fästa inom ett dygn, sa doktorn, och nu har den alltså fäst eller ej. 50/50.

När jag hulkandes av gråt körde över gråmulna vägar mot storstaden, sjukhuset och återföringen under onsdagen letade jag. När jag talade med flickorna och undrade var de fanns, om de visste hur mycket jag älskar dem, om de någonsin kunde förlåta mig och kanske ge mig ett tecken...letade jag och fann det första i en himmel som plötsligt sprack upp och hällde sol över tårarna. Ett vattenfall i guld ur en öppning bland molnen. Tecken nr 1 och jag tackade döttrarna så mycket med en blinkning mot stjärnorna.

Nästa hoppgivande signal var vid själva återföringen, när vi fick se en förstorad variant av vår blastocyst live på skärmen, den levde och liksom darrade till, skälvde! Sedan när den magiska känsla jag trodde var förlorad infann sig i rummet. Även doktorn fick ett skimmer i blicken och rummet vibrerade av äkta leenden och förhoppningar om en vacker fortsättning.

Hopp nr tre bjöd en tom och alldeles ny barnvagn på. Den stod parkerad och övergiven intill husfasaden med alla solförgyllda höstlöv vid parkeringen. Nära vår bil. Bäddad och klar men utan bebis eller föräldrar. Jag och Kärleken kikade på vagn och varandra. Jag tror mig minnas ett fniss.

Tecken nr 4 hände sig natten till torsdag. Jag och M hade grälat, trots magisk återföring. Vi fick ta in katterna hos oss för att alls kunna sova. Somnade men vaknade kl 3 med en vansinnig hosta djupt i bröstet. Kunde knappt svälja och hostet rasslade. Jag yrade om svininfluensa och att "det var ju jävla typiskt", jag som under måndagen varit på vaccinationsmottagningen men ångrat mig då jag inte fått svar på hur vaccinet kan påverka en pyttig blastocyst, med tanke på att det triggar immunförsvaret och innehåller kvicksilver etc. Jag ringde mig sjuk från jobbet och sov lite till för att vakna nästan kry! Svininfluensan var det inte men kanske var den märkliga natten, det märkliga grälet och den märkliga hostan ett tecken...

Därefter har jag funnit tecken i Charlies tappade kindtand som jag fann i matskålen, i att samma katt hittat upp på översta köksskåpen via fläkten, i att jag slapp stå i en annars lång telefonkö och att det bubblar lite lustigt i magen. Svullen är den också. Jag ignorerar att jag åt en påse chips för mycket. Det puttrar i magen, pirrar i ljumsken och visst fan är det ett tecken!

Ps. Har lagt till etiketten "Levande syskon". Ett tecken det med...eller hur!

Innan återföring och ledsen.

Efter återföring och magisk.

Nästan som vår 100-cellare

Ps. "Levande syskon" har i efterhand ändrats till "Gravid med Glottis"!

Känslo-Dallas

2009-10-22T19:11:00.000+02:00

Alla dessa motstridiga känslor. Om de kunde lämna mig ifred! En liten, liten stund mellan lunch och eftermiddagsfika? Jag förstår att det är för mycket begärt och ägnar mig istället åt att vara riktigt ilsk. Utan p. Jag går inte handgripligen tillväga, men i tanken...i tanken...där sker psykbryt och tortyr till följd av gamla orättvisor...i mitt känslo-Dallas gräver jag fram de mörkaste av oförätter och skapar scenarion kring dem som ger mig chans att glänsa och trycka till. Jag är inte snäll. Jag är J.R.

Psyket rullar snabbt genom olycka, irritation, hoppfullhet. Mellan kärlek, obehag, spänning. Över och kring ilska, avund, rädsla, skräck och stolthet. Finner inte ord som passar fler av mina sinnestillstånd. Jag vill inte ha dem! Endast en av dessa känslor är nog för att uppta en stor del av existensen.

Följderna av min stora känslomobb är smärtsamma bråk med Kärleken, en känsla av utanförskap där jag själv ställer mig utanför, svårt att fokusera, planera och utföra i en vardag som blir allt mer osammanhängande och jobbig att ta sig uppför. Och avsky. Jag tänker på hon som stod och rökte gravid, på tanten som tycker det är normalt att förlora barn och inte vill låta mig sörja, på alla IVF:are som lyckas på första, på meningslösheten i döda barn, på puckon som lämnat min sida (eller lämnade jag deras?), på bananskal och räkmackor...och jag blir knäpp.

En sorgsen person brukar vara medveten om vad som gör honom/henne sorgsen, märker att kroppen påverkas fysiskt av smärtan och tvingas handla på ett sätt som kan förändra det som orsakat sorgen. Men inget av det som orsakar mina emotioner kan förändras. Jag pratar om händelserna "två döda barn" och "få ett levande barn genom IVF". Förändra det den som kan! Jag vet inte hur och kan bara känna det fysiskt.

Mitt i det självcentriska tumultet tänker jag på den skotske filosofen David Hume. Han menade att utan emotioner vore människan inaktiv, då förnuftet är och bör vara "passionernas slav". Känslorna är bundna till handlingar som oftast leder dessa mot utstakade mål. Ångest undantaget, den desorganiserar beteendet. Jag själv står i en dragkamp mellan förnuft och oförnuftiga passioner där ångesten vinner och jag blir ledsen och elak. Jag äger ingen slav som kan ordna bland mina passioner.

Det är jag som är J.R.

.

Lill-lördag

2009-10-21T00:34:00.000+02:00

"Onsdagsbarn får lida ont. Onsdagsbarn är kärt besvär."

Det kan inte stämma bättre. Ruth och Astrid föddes en onsdag och de smärtsamma minnen dagen skapade gjorde att jag önskade bort den från almanackan. På onsdagar stannar jag fortfarande upp och andas frånvaro, utan att alltid vara medveten om veckodagen. Den bara känns.

Idag är jag glad att onsdagen inte försvann ur veckan, för just den här får en 5 dagar gammal blastocyst* flytta in i döttrarnas gamla boning! Likt forna tider vill jag se dagen som en slags början på veckoslutet med anledning till fest, där hundra celler får chans att motbevisa sin självsvådliga sida, fortsätta växa och bli ett barn som landar i famnen en av de där dagarna...

---

*Efter två dygn har ett embryo optimalt 4 celler och efter 3 dygn 8 celler. När ett embryo odlas till dag 5 eller 6 kan det i gynnsamma fall utvecklas till en s k blastocyst med fler än 100 celler.

Vi kan inte alltid med säkerhet skilja på ett embryo med god prognos till graviditet och ett embryo med dålig prognos till graviditet bara genom att titta på det. Finns det ett stort antal embryon två dagar efter befruktning kan det därför vara svårt att välja ut det allra bästa embryot för återföring.

I det läget väljer läkaren i samråd med paret att långtidsodla embryona för att kunna öka chanserna att välja rätt embryo, då flera av de embryon som inte kan ge upphov till graviditet avstannat i tillväxt under odlingen. Det är förklaringen till att s k blastocyster har en högre implantationschans än sina motsvarande ”syskon” på dag två-tre. (www.fertilitetscentrum.se)
.

Trött kort och gott

2009-10-20T23:43:00.001+02:00

Barn tröttar. De kan vara levande eller döda, men tröttheten gör ingen skillnad. Jag kan bara ana mig till tröttheten i att lära sig leva med ett levande barn. Rutiner, eller brist på desamma, sömnbrist, en kropp som läker, gråt som behöver tolkas, mamma-/papparoller, vardag med inslag av en ny människa kort och gott.

Tröttheten efter döda barn har jag levt, och fortsätter leva. Ibland tror jag mina pigga dagar är över och jag är kvarlämnad i dess skugga med påsar under ögon och hängande axlar. Tröttheten är en kroppslig tinitus som berättar att något gick väldigt, väldigt snett. Det ringer inte bara i öronen utan hela kroppen signalerar smärta. Rent fysiskt. De första månadernas trötthet var bedrövlig och jag minns att jag glatt hade bytt min döda-barn-trötthet mot en levande variant.

Barn upptar hela ens tid. Deras fysiska frånvaro inget undantag. Jag tänker på våra Ruth och Astrid hundra gånger om dan. Pysslar om dem i deras frånvaro med det som pysslas kan. Tankarna pendlar snabbt mellan glädje och sorg och jag blir trött, så trött. Får jag en dag lära mig leva med ett levande barn måste jag få lov att uttrycka min trötthet utan risk att betraktas som otacksam. Precis som jag uttrycker min trötthet efter svår sorg. Trött är inte synonymt till otacksam, det betyder fysisk eller psykisk utmattning till följd av en eller annan orsak, kort och gott.

Länge har jag funderat över konsten att uttrycka barnrelaterad trötthet utan att låta gnällig. Jag har tänkt och tänker ibland som min lycko-trötta vän, att det kommer bli svårt att uttrycka utmattning när barnet lever och att jag hoppas få lättare att fokusera på annat. Under första IVF-tiden tyckte jag föräldrar som uttryckte sin utmattning var just otacksamma gnällspikar, och visst kan så vara fallet, men oftast tror jag den är ett tillstånd man mår bättre av att ventilera. Som andra av livets påtagligheter. Kort, och gott.

.

Clawed & Celeste

2009-10-18T21:28:00.000+02:00

Långt innan flickorna var ägg och spermie följde jag med guddotter och mor på Universeum för att upptäcka rymd, regnskog och ocean. I deras shop trillade jag över två mjuka vattendjur. De tilltalade mig direkt och jag kunde oförklarligt inte köpa den ene utan den andra. De var lena som dun med vänliga blickar, och barnlösheten till trots visste jag att de skulle bli vårt drömda barns första sovkompisar. Jag gömde varsamt undan dem som de första i raden av små tur-prylar i väntan på Barnet.

De hette Clawed och Celeste och var krabba och sjöstjärna. Oskiljbara.

Det var när flickorna fötts och dött som jag mindes de två vattendjuren och det var då jag såg deras uppenbara öde, deras sorgsna uppsyn och den självklara betydelsen av deras namn: Clawed som i cloud som i moln på himlen. Celeste som i celestial som i skyn, himlen och dess övernaturliga väsen; änglarna.

De var betydelsekonstruktioner från djup sorg och psykisk chock. När cirkulationen av blod och syre minskade i kroppen såg jag stjärnor och himlaväsen i allt och överallt. Till och med två vattendjur fick en snårig koppling till den fluffiga atmosfären högt kring jorden. Det var där de hörde hemma, våra förstfödda barns sista sovkompisar.

Clawed och Celeste blev de naturliga tröstarna att placera i fotändan av döttrarnas kista den där dagen, då vi bäddade med vackra hjärtprydda örngott kring trasiga kroppar. Tätt intill flickorna och tillsammans med vattendjurens ledsna blickar följde fler minnessaker...

Clawed & Celeste

Glitterstenar och paljetter ur en skattgömma från lågstadietiden.

Kärlekens första sovkompis.

Bok om färger författad av J på dagis. Till "Fröcken".

Kärlekens musik-cd med klockrena titeln "Time's gone".

En Grubbelgubbe.

Jag kunde ha lagt hela mitt liv i den kistan...

.

Sekunder från att leva?

2009-10-18T19:42:00.000+02:00

Jag har läst det här i Aftonbladet, 3 gånger idag... fast i en gäckande verklighet som får tårarna att svämma över och frågan varför att återvända. Jag har inte varit i tårarnas rike på väldigt länge och varför har legat länge på hyllan. Rekylen från artikeln ändrade rörelsens riktning från tilltagande framtidstro till en återblick i helvetet.

307 gram, mindre än 25 cm och en kronisk lungsjukdom som inte tillåter henne elitidrott...

Det kunde ha varit vår Astrid! Om någon hade givit henne en chans. Barnmorskan frågade doktorn om de kunde göra ett försök, men han tyckte inte hennes lilla liv var värt det i enlighet med regelboken. Hon riskerade livslånga handikapp. Men i enlighet med regelboken kan inga under ske! Astrid andades flitigt men trasigt en lång stund efter att hennes döda syster banat henne en enklare utväg. Hon vägde 290 gram, bara 17 gram mindre än miraklet i artikeln, och mätte en centimeter kortare. Ruth 380 gram och 25 cm kort. Två tunna bebisar med allt på rätt ställe.

Två kortväxta döttrar med kroniska lungsjukdomar är lyckan jämfört med döda, obducerade, kremerade och begravda barn och drömmar! Deras fjuniga ögonbryn och nya naglar, till vilken nytta? Jag minns aldrig att jag fick frågan om akut kejsarsnitt, eller om vi ville göra ett försök till räddning. Det hade redan bestämts åt oss.

Jag önskar mellan gråt och varför att vi hade fått chansen att välja och självklart säga: " ...vi sa att vi ville satsa".
.

Doft av snöänglar

2009-10-16T17:39:00.000+02:00

Snö är nederbörd iklädd iskristaller, som faller från ett moln. Snöfall kallas de på sin gemensamma nedfärd och glittret som färdas där är snöstjärnor. Snöstjärnor...ett av de vackraste av ord och ett av de vackraste av naturfenomen. I timmar kan jag stå i mörkret och blicka mot flingorna som dalar i vinterns första snöfallsnatt. Känna den kalla doften av mjuk is innanför tjocktröjans hals.

Idag snöade det på vår färd mot sjukhuset. Den allra första snön. Inget mjukt dalande som får giporna att förhoppningsfullt dras uppåt i ansiktet, som dan innan dan i en oskyldig barndom, men i form av ett regn. Det var Kärleken som stannade upp i stressen, lyfte ansiktet mot skyn och sa att det snöade. Jag svarade att det regnade. För vi samman våra nederbörder blir det snöblandat regn, och det hände sig idag.

Jag vet inte om snöregn kan betyda något bortom isblandad nederbörd och vått, men en vän påminde mig om morgonens snöfall och att det måste bringa tur...och visst måste det! Det snöade och det betyder himmelsk kraft, en sådan som bara snöänglar skapar. Kraft som faller från ett moln. Det där jag trodde var regn har blivit snöblandat regn, har blivit snöfall med iskristaller, har blivit glittrande snöstjärnor, har blivit kraft och tur. En förnimmelse, en hint.

Jag bestämmer mig för att tro på den snön, och andas mjuk doft av snöänglar under min tjocka filt...

.

En frigående hönas betraktelser

2009-10-16T15:55:00.000+02:00

Kl 08.05 stampade två försonade men 20 minuter försenade änglaföräldrar in på Fertilitetscentrum Carlanderska. Efter en minuts väntan, i rummet med alla exotiska akvariefiskar, tog en vänlig mörk blick med oss uppför en vindlande spiraltrappa. Jag undrade hur många som funderat på att kasta sig nedför densamma efter en misslyckad äggskörd och hur många som i så fall hade klarat sig levande ur fallet.

Rummet var mysigt och muzac från en samlingsskiva á tidigt 90-tal skapade fnitter i den nervösa magen. Maken rusade iväg för att göra sitt. Det var kö och pinsamt... Två Panodil, ett par fula knästrumpor och en kanyl i armen senare var det dags att plocka. Självaste verksamhetschefen, med ett käkparti som en seriefigur, stod beredd att utföra hjältedådet och till sin hjälp hade han en torr barnmorska och en sockersöt embryolog.

Uppe i Stolen med en dos Morfin, invändigt avspritad, och det hela var igång. Jag brukar andas mig igenom fysisk smärta med gott resultat men denna gång gjorde det aningen ondare än brukligt på höger sida. Under ledning av ultraljud förs nämligen en tunn men lång nål in genom slidväggen för att suga ut äggcellerna ur de punkterade äggblåsorna. Är man rädd och stressad upplevs ingreppet som plågsamt, men min fina andning och inre lugn till trots var jag tvungen att be om påfyllning. Jag sluddrade mig igenom vänster sida och försökte följa processen genom den monitor jag trodde bevakade plocket. Med skelande ögon följde jag istället skärmen som visade äggblåsornas innehåll under mikroskop, det förlopp som följer äggplockandet. Fel men likväl spännande.

Vägen tillbaka fick jag inte vandra själv, trots att jag försökte slita mig loss från snälla sköterskans hårda armkrok. Jag känner ett visst obehag från beröring av vilt främmande människor. Hon ville inte ha mig virrandes omkring i salarna blev svaret och greppet hårdnade. Jag som kände mig så lätt, som om jag kunde flyga och faktiskt flög! Inte alls som den vimsiga värphöna som hasade fram i sin fula sjukhusrock och kacklade strunt.

Säng, värmedyna, toksova, och vakna påverkad med konstig ananasmacka i munnen tillsammans med ytterligare armsmekningar från okänd hand. Samtal, stolpiller och hemfärd. Vi känner oss nöjda jag och Kärleken. Etapp två är avklarad. Nu tar vi helg under filtar och varma kattbröder.

10 blev till 13 fina ägg! Från frigående höna - inomhus.

Grollig saga

2009-10-15T21:00:00.000+02:00

Som små brända kuvert har de kommit med kvällsposten. Bråken. Jag och Kärleken förstår varandra sämre än sämst under behandlingsfasen och det kan inte enbart bero på hormonsvallningar. Vi får på något märkligt vis svårare att förhålla oss till varandra och de aldrig så viktiga samtalen uteblir. Gammalt groll puttrar till ytan med nytt groll på toppen och man får vara en duktig geolog för att mäta vilka lager som hör till vilka groll, från vilka år de härstammar och vem som hade rätt.

Plötsligt blir allt viktigt att reda ut under ett och samma bråktillfälle vilket gör att bråket växer sig stort som ett stormigt sädesfält. Det sprider sig och tar aldrig riktigt slut, blir till nya fält. Mellan andhämtningar och jobbdagar är det tyst som i våra döttrars grav. Ingen vill svälja stolthet och ingen vill spy färdigt sina hårbollar. De bara fortsätter komma när den siste att lämna jobbet klivit innanför dörren. Det blir så viktigt för oss att ha rätt när frågor som ej går att greppa surrar i bisvärmar runt vår bräckliga svarslöshet. Härifrån och framåt blir en overklighet vi måste leva, med eller utan kommunikation.

Jag känner igen bråken från föregående behandlingar och kan inte säga att jag är förvånad. Det är som om allt står på spel och vi leker den leken dåligt. Alltet går inte att förhålla sig till. Det är en ofattbar sorts existens. Bråken är bevis på att behandlingen inte går att genomlida i det tysta, inte heller skulle vi försökt. Men just då, i startgroparna efter den svartaste sorgen, kändes det som det enda rätta att genomlida den under största möjliga tystnad.

Ignorera, förminska och rycka lite på axlarna. Jag får stå mitt kast i det förtvivlade ordhaglet och när jag ser mina ord på håll, här i mitt reningsverk, är det kanske jag som ska be om förlåtelse. För vad spelar det för roll? Någon gång har vi båda haft rätt och fel i vår grolliga saga.

Nu går jag och blottar magen...imorgon plockar vi ca 10 ägg ur densamma!

.

Jaga glömda påminnelser utan minne

2009-10-12T20:52:00.000+02:00

Den sjätte oktober övergick i den tolfte som i en rapid-förvirrad dröm. Allt jag gjort mellan dessa datum har krävt sina Post-It, men inte ens med små hjälpredor har jag klarat mig fram med hedern i behåll. Allt har gått för fort och jag har haft något olycksaligt hängande över mig i luften, men varje gång jag sneglat genom luggen har korpen gömt sig i trasslet.

Jag har missat tider, glömt var jag lagt vilken påminnelselapp som hört till vad och varför, åkt till affären utan att komma hem med det jag åkte dit för att handla...och missat en dag på jobbet!

Ni läser rätt! Som i ett giftigt trollslag försvann arbetsdagen ur mitt suddiga medvetande och jag firade helg precis som vanligt, vilket resulterade i ett stängt och öde bibliotek med irriterade låntagare hängande på dörren. Jag fick skräckslagen syn på den svävande korpen när jag tog den första välgörande klunken söndagsté: ekologiskt citron- och gräddté. Det smakade inte så ljuvligt som det brukade och när jag precis registrerat smakförändringen kom jag på det! Ensam lördagstjänstgöring på biblioteket...lördagstjänst...lördag!!!

Jag önskade mig en rewind-knapp av samma kaliber som den jag önskade efter döttrarnas död, men det enda jag kunde göra var att trä på de långa hundöronen, ringa min söndagslediga chef och bekänna vad som verkade vara ett ödesdigert misstag. Där jag grep efter halmstrån och förväntade mig omedelbar avskedan mindes jag bipacksedeln till IVF-medicinerna. Där stod minnes- och koncentrationsstörningar som några i mängden av många biverkningar. Trötthet, sömnighet, dåsighet likaså. Bilkörning och precisionsarbete ska utföras med försiktighet...

Även om jag fick en sorts förklaring till den ofrivilliga glömskan fortsatte söndagen i en olustig takt och jag svävade osalig kring bänkar, lådor och skåp på jakt efter fler glömda påminnelser. Mellan vägg och tapet, i télådan, under hallmattan, i kattbädden, bland filtar och kuddar. Jag kunde ju ha glömt vad som helst var som helst! Men att leta glömda påminnelser kräver sin precision och ej lämpad att utföra sådant arbete fann jag givetvis inget. Korpen bibehöll sin stadiga bana över skalpen och sådana fåglar syns sällan ensamma...

.

Inga mordiska ansatser

2009-10-06T22:30:00.000+02:00

Suprecur-sprayandet går fint, sorgen efter flickorna håller sig lite i bakgrunden kring vår IVF-vardag och Puregon-injektionerna i magen har redan börjat verka. Det riktigt spritter i äggstockarna! Inte av glädje, men jag känner hur äggproduktionen tar fart genom ilande, pirrande aktivitet. Går det som tidigare får jag bra med ägg, lagom många, och slipper jag undan överstimulering är jag lyckligt lottad för en stund.

Humöret är som vanligt under mitt fejkade klimakterie, en gråtmild variant. Påverkas jag humörmässigt gör jag det åt rätt håll. Ingen grälsjuka, inga mordiska ansatser, ingen depression...jag blir snarast blödig för vackra saker omkring mig. I bilen om morgnarna kan jag jätteskratta åt Morgonpassets absurda samtalsämnen för att i samma stund känna gråten komma vällande. Jag skratt-gråter och riktigt ser min hysteri. Eller så rörs jag till tårar av den gulliga tanten som strävar att finna titlar hon ännu inte läst bland hyllmetrarna, trots att hon knappt går eller ser. Gråten är ingen ledsen gråt men heller ingen glad. Den är bara gråt. En reaktion i kroppen, som kortslutning. Jag står ut med mina symptom.

Pratar om behandlingen gör jag sällan. Inte längre. Inte med Kärleken och inte med nära och kära. Jag skriver inte mycket om den heller. Jag tror föregående behandlingar tagit udden av nr 4. Jag minns hur jag kaxigt intresserad tjatade mig igenom nr 1 och nr 2. Med alla! Särskilt de som inte ville lyssna. Jag trodde verkligen vi skulle lyckas och jag trodde den där tiden var den värsta att genomlida i vårt gemensamma liv! Misslyckande fanns inte då i min begreppsvärld, eller så höll jag det ifrån mig genom att tro. Jag var bäst i världen på att tro det bästa om det mesta. Det var då, när "det värsta" väntade tålmodigt på sin plats i kön.

Döda barn råder bot på mycket. Inte minst när det gäller naiv tro och kaxig förväntan. De har hjälpt mig att lättare gå igenom infertilitetssorgen, som ofta liknas vid den efter en nära anhörigs död. Jag talar om sorgen att befinna sig infertil, som i handikappad, i ett samhälle som inte förstår dess djupa avgrunder, om sorgen efter ständiga misslyckanden att skapa de drömda kärleksbarn vi längtat. Jag kan förresten motvilligt kalla oss infertila! Inte heller ofrivilligt barnlösa! Två barn senare stämmer inte termerna, trots att de barn som gavs oss nu är döda.

Vi är i högsta grad fertila, med lite hjälp. Vi är möjligen levandebarn-lösa i ett samhälle som inte vill förstå dess ohyggliga sänkor.

Kaxig Johbur, IVF nr 1, 05

Invidia ingrata

2009-10-04T22:58:00.000+02:00

Som ofrivilligt barnlös eller mor till två ofrivilligt döda barn har det hänt, och händer, att avundsjukan slår larm. I huvudet blinkar en röd roterande lampa som sänder signaler om att barnfamiljer närmar sig på egen risk. Jag vill inte åt deras barn och vill heller inte ha dem, men jag är ledsen och arg över utanförskapet! Jag önskar något som liknar den lyckan, för oss! Det handlar inte om att vilja ha andras liv.

Önskan om levande barn går bortom att vara en önskan, den har blivit vårt allt och kan liknas vid en haltande livsstil. Det är ett fult sätt att leva när känslan av missunnsamhet dyker på från alla håll. Jag vill inte ha det så och när lampan börjar lysa biter jag samman och försöker, försöker, försöker igen. Så går åren. Ständigt nya försök. Jag är ett med hormonrubbningar, gynstolar, smärtsamma ögonblick av förlorat hopp, avund och misstro. Jag vet inte längre hur man lever ett annat slags liv! Jag spelar charader med min omgivning och ingen verkar ana att det verkliga monstret är jag. Det handlar inte om andras barn utan om en tärande längtan som synliggör allt jag går miste om i deras närhet.

Jag kan bli avundsjuk genom möten med vilka barn som helst, helt beroende på dagsform. Brorsbarn, duktiga barn som uppträder på Idol, idioters barn, vänners barn, grannbarn, handikappade barn, stora eller små...bebisar i synnerhet får mig att bli ett elände till människa. Det är inte deras fel, men kanske heller inte mitt i den cirkus av omständigheter som jonglerar med våra livsöden. Ibland blir jag en bortskämd flicka som rusar runt och pekar på osynligheter jag vill åt, fast jag vet att barn inte är en rättighet. De är en ynnest de allra flesta förunnade. De allra flesta.

"Tycka synd om" är en annan förkastlig ovän. Ibland är jag offret som ligger utspridd i pölar av gråt med varför hängande runt halsen. Men jag vill inte bli tyck synd om av andra än mig själv. Det räcker bra att trycka sig själv full av självmedlidande och oftast är det inte synd om mig alls! Jag är välsignad med rikedomar som kärlek och vänskap, med fantastiska händelser som får själen att växa. Men när det är svårt och ensamt ligger offerkoftan längst fram i hyllan.

Jag är inte stolt över vare sig missunnsamhet eller självmedlidande, men de är en del av den livsstil jag tvingas leva och måste därför få plats som naturliga reaktioner på min (levande)barnlöshetssorg. Som offer gråter jag och som avundsjuk drar jag mig undan. Tycker synd om gör jag snabbt. En gråt och ett tvärt kast sedan slutar jag, för det är fult att tycka synd om. Avunden är mer utdragen trots att den också är ful som skam, den gör mig osynlig med vilje för det är mest humant att svära över subjektiv orättvisa när ingen hör.

Som en av de sju dödssynderna leder avund till evig fördömelse om syndaren inte ångrar sig. Jag ångrar mig varje gång.

Avund är en känsla av olust över att inte vara delaktig av någon annans förmån (Wikipedia)

Runor

2009-10-04T00:55:00.000+02:00

Vi har befunnit oss i krigshärjat område. I sviterna av ett fientligt förhållande mellan folk och flyttkartonger. Utan systematiskt dödande har vi förvandlat pappen från fylld till bredden till platt som pannkakan. Efter ett glas vin och en varsam amatörvals över pappersmassorna har vi funnit, förkastat och undrat över tvivelaktigt innehåll.

Jag älskar att rensa! Jag älskar att städa! Det är min yoga. Jag skäms inte där jag riskerar att hamna med den fladdrande jämlikhetsgiljotinen över nacken. Städa är avslappning för mig, jogga en annan. Laga mat är avslappning för Kärleken, tvätta en annan. Men jogging betyder idag direkt benhinneinflammation och onda knän på grund av tonårig överaktiv träning. En mil på 42 minuter dagligen! Jag har slutat jogga men städar mig fri. Från tankar, smulor, onda knän och i-landskonsumtion.

Jag städar mig också fri från minnen. En tunn dagbok, åtta -nio år gammal, revs i stycken utan att läsa en rad. Det är så jag brukar göra med dagböcker åldrade efter samma årsintervall, river dem i stycken med vetskap om dess innehåll. Där står mest en massa tjafs om diverse dåvarande förälskelser som jag aldrig ville vara utan. De var tydligen på liv och död innan jag visste mer om saken. Fragmentariska meningar om försoning och upprättelse kring stormiga passioner som aldrig kunde litas på. De ligger nu i soporna. Pinsamma och betydelselösa. Inte då men nu.

Ruth och Astrid är aldrig, blir aldrig, då. De markerar varje dag ett nytt sätt att leva, på gott och ont. Det goda är kärlek, magi och vilja. Det onda; saknad, smärta och ödesdiger längtan. Det finns inga sopor värdiga ens det onda. De texter jag skriver och publicerar för mig och er, om mig och dem, de är beständiga. Skulle de förloras kunde jag skriva dem igen, igen och igen. Och jag slänger dem aldrig. De är min kamp och mitt liv, beständiga!

Där användandet av dödlig kärlek förekommer på ett systematiskt sätt där finns krig att vinna...

.

Pappa M

2009-10-04T00:52:00.000+02:00

Jag har frågat pappa M om han vill skriva ett inlägg i bloggen. Jag tror han vill för han nickar och hummar positivt.

Nu är det bara väntan som återstår. Flickornas älskade pappa...

Är dom farliga?

2009-10-04T00:15:00.000+02:00

Jag undrar det ibland. Och ibland, när man undrar som mest, får man oväntad hjälp till förståelse och tröst. Orchid delade med sig av sin erfarenhet som änglamormor en av alla de gånger jag undrat varför tystnaden lagt sig som ett lock kring våra tappade barnen.

Något förkortat:

ÄR ÄNGLARNA FARLIGA ?

Min dotter har en ängel. Jag har ett barnbarn, som är en ängel! Han hette Marcus och var född med HLHS, hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, vilket innebär att vänster kammare i hjärtat var underutvecklad med förträngda ådror runt omkring. Han var ett litet Hjärtebarn! Tänk bara ett så vackert ord! Han var ganska liten. Läkarna gav honom nästan ingen chans till operation, men han mådde så pass bra, att dom till slut beslöt att operera honom. Han klarade operationen fint, men fick en liten propp i hjärtat två veckor senare och dog i sin mammas armar.

Jag hade förmånen att få vara med om allt detta! Fast egentligen var det kanske så, att jag tog mig rätten att vara med, dels som stödperson för hans föräldrar och dels för att få träffa honom så mycket som möjligt! Jag har träffat honom, både levande och död och det är det största och viktigaste jag någonsin har gjort här i livet.

Sorgen pågår lång, lång tid därefter, släpper nog aldrig riktigt. Vi har talat mycket med varandra i telefon, sorgen har stundtals varit fruktansvärt svår. Otaliga tårar har rullat utför våra kinder. Man surfar runt på Internet bland hjärtebarnsänglar och andra små änglar, som av någon anledning dött alldeles för tidigt. Då har jag någon gång sett kommentaren att ”mormor och farmor eller andra släktingar förstår inte att vi sörjer vår lilla ängel”! ”Omgivningen vill inte prata om min ängel!” Hur är det möjligt?

Räknas inte de allra minsta som dött i så tidig ålder, några till och med innan dom fötts fram till vår värld? Räknas dom inte för att omgivningen inte hann träffa dom? Räknas dom inte för att dom var för små, då många inte ens var fullgångna små barn, d v s hade någorlunda normal födelsevikt? Var barnen inte ”på riktigt” då? Känner dom inte sorgen hos sitt eget barn, som förlorat sitt lilla barn? Saknar dom inte det egna barnbarnet, som dom aldrig får hålla intill sig och läsa sagor för? Har dom någonsin sett hur tidigt i livet ett litet barn ”ser färdigt ut”? Redan med några hektos vikt har de små både fingrar, tår och anletsdrag, det är ”bara” tillväxten kvar!...

...Är det så att omgivningen är rädd för de små änglarna? Klarar dom runt omkring oss inte av att hantera sorg? Är det enklast att dra sig undan och inte prata om den lilla ängeln? Att låtsas som om ängeln aldrig funnits? Hurtigt förklara att du får snart ”ett nytt barn”? Föräldrarna vill inte ha ”ett nytt barn”, möjligen ett barn till! Inget annat barn kan ersätta ängeln, man kan bara få flera barn!

Om ni någonsin skulle få en person i er bekantskapskrets, som har eller får en liten ängel, så kom ihåg att ängeln betyder minst lika mycket som dom andra barnen i familjen. Ängeln är visserligen inte med kroppsligt men i allra högsta grad i deras hjärtan! Fråga litet om deras ängel, föräldrarna berättar så gärna om det dyraste de har! Be att få titta på kort, det är inte farligt!...

...Det är när sådana här svåra saker händer, som man får reda på vem eller vilka som är ens riktiga vänner, dom där pålitliga som alltid kommer att finnas kvar. Några ”vänner” försvinner, dom orkar inte med att ta del av en liten ängel. Andra människor kommer nya, kanske någon som man inte hade en aning om, som kan och vill ta del av en ängels historia. Dessa personer är otroligt viktiga! Man har ingenting att förlora, jag lovar! Man vinner en vänskap, som ger en så mycket för livet. Man utvecklas själv, får en livserfarenhet, som inte alla har, och blir en bättre lyssnare. Man växer som medmänniska!...

...Jag hoppas att ni också någon gång kan stödja en änglafamilj. Den familjen har så väldigt mycket att ge tillbaka! Och man får vänner för livet! Och kom ihåg, det är fult att inte bry sig om!

En livs levande lillebror

2009-10-02T01:53:00.000+02:00

Grattis MammaMelissa med familj!

.

Vandra på månstrålar

2009-10-01T23:16:00.000+02:00

Mina nätter har knappt sovits. Om orsaken siar de vise, men själv tror jag de starka hormonpreparaten är en av gycklarna, mina restless legs som debuterade i tonåren en annan, och så månen...han som lyst smörgul och rund utan min vetskap.

Termen "mångalen" kanske är myt men man vet att månens och solens dragningskraft, tillsammans med jordens och månens rotation, gör att oceanernas vatten stiger och sjunker, vid fullmåne kraftigt. Man vet också att människokroppen består till 72% av vatten. Om stora hav och floder påverkas av Den Gule är nog ett vattendjur inget undantag.

När månen är full börjar benen värka till bristningsgräns och jag sprattlar runt i en svettig måndans kring min egen kropp. Som växtvärk i märgen brukar jag förklara det. Min mor lider av samma åkomma och det är genom henne jag oftast får veta vad mångubben haft för sig om nätterna. Ibland kan jag inte ligga alls utan måste upp och gå en runda på parketten, det lindrar ibland. Likaså spikmattan.

Ni ska inte tro att jag är spirituell och tror på övernaturliga krafter bara för att jag är kräfta i Zodiaken, påverkas av månens dragningskraft, äger spikmatta, dricker té och fantiserar om änglar. Nej, jag tror på naturens storhet och hon övergår dagligen mitt förstånd. Fullmånen har inget magiskt inflytande på mig men visst önskar jag ibland att mina nattpromenader kunde vandras på gyllene månstrålar, upp, upp bland stjärnorna...där änglarna bor.

Jag minns en skön musikfilm jag såg när månen stod full och sorgen efter flickorna var en utdragen drunkningsolycka. Att vandra på månstrålar lät som den rätta vägen för mig att nå två döda barn och den fantasin levdes tårögt i ljudet av ett soundtrack på repeat. För mig heter den "Walking on moonbeams". Så ihärdigt jag promenerade och sökte i stjärnströsslet den där svarta, rastlösa natten...

"Once" Original Soundtrack, Track: 06 - Gold (Interference med Glen Hansard)

I Zodiaken

2009-09-29T21:46:00.000+02:00

Vi bibliotekarier läser ibland. Det händer. Inte sällan ger kafferasten utlopp för vårt uppdämda behov att släppa skräplitteraturen lös. När veckotidningsskvallret haglar kring kaffekoppar och knäckemackor vaknar de flesta av oss till liv.

Jag har funderat över när och hur jag vaknade till liv efter traumat, och när och hur jag började se mina döttrars födelse och död som något berikande och vackert, också. Hur kan jag ännu inte svara på, om vi bortser från att det krävdes blod, svett och tårar, men jag tror livet började återlevas under sommaren. Kroppsliga smärtor i mage och bröst avtog och jag blev långsamt förvandlad från träsk- till skogstroll i det strilande sommarregnet. Dagens uppvaknande hände sig mellan en kopp rykande choklad-té och ett i högen av skräphoroskop:

Kräftan (22/6-23/7)

Du är mästerlig på förvandlingsnummer. Nej, inte som en figur i en serietidning, även om du besitter en sorts superkraft när du tänker efter. Tänk bara på den där besvärliga händelsen för länge sedan och hur du lyckades vända utvecklingen till din fördel. Använd dig av det minnet för att samla krafter den här veckan.

Element: vatten Nyckelord: Intuition, anpassning, känslighet, impulsivitet, hem, familj, minne, månen...Positiva karaktärsdrag: varsam, försiktig och har stark släktkänsla. Negativa karaktärsdrag: lättrörd och överaktiv. Människokroppen: mage och bröst.

Om vi byter orden "besvärliga" mot fruktansvärda och "händelsen" mot prematura födseln, samt nyckelordet "minne" mot förvirring stämmer det hyfsat. Efter lite vidare research om västerländsk astrologi läste jag att det förr i tiden ansågs att människornas själar härstammade från kräftans stjärnbild...betänk då att just jag fick tidig vattenavgång som ledde till att två döttrars själar nu vilar bland molnen, och att döttrarnas element i vågens tecken är luft! Tur ändå att den måne jag styrs av befinner sig nära den luften, och att min starka släktkänsla gör att drömmen om syskon får skjuts av IVF nr 4. Den som gör att krafterna behöver samlas i veckan...

Vår vistelse i Zodiaken är stjärnklar!
.

Övergång

2009-09-27T22:06:00.000+02:00

Jag och en vän, som är en av många ofrivilligt barnlösa, talade om min och Kärlekens eventuellt eventuella, möjligen möjliga, potentiellt potentiella graviditet som kanske, kanske, i bästa fall kan leda till ett barn som andas och mår någorlunda bra. Det är svårt att ens tala om saken som annat än "kanske" och "om"... Min vän är för övrigt oändligt mycket mer än ofrivilligt barnlös. Hon är bland de finaste människor jag vet! Just därför är jag rädd att den där avlägsna miljonvinsten till graviditet och levande fött barn ska komma att skada vår vänskap. Rädslan att inte orka hela vägen. Vi vet för väl hur det känns att stå övergivna bland blöjsnackande, nyfrälsta småbarnsföräldrar. Med rädslan att bli alldeles ensam kvar utan tillstymmelse till förståelse eller viljan att...

Därtill kommer rädslan att det ska tyckas synd om. För hur hur mycket man än intalar sig, och arbetar för att ett liv utan barn kan bli ett bra liv finns tankarna där... att när timman är slagen och alla går till sitt tycks det synd om. Att välja livet barnlöst är inte trovärdigt, och särskilt inte om valet gjorts efter en lång tids IVF-försök med återvändsgränd framför näsan! Det hade varit enklare att inte ha någon barnlängtan alls. Vara något av de par som ställer sig utanför för att de vill. De blir aldrig offer, på sin höjd "konstiga". Vi talade om det.

Och vi talade om att vi måste vara ärliga mot varandra i vår värld av svallande, oresonliga känslor kring barn. Kanske klarar vi oss på den? Hon svarade:

"Jag skäms nästan att jag är så ärlig mot dig och låter dig veta mina svartaste känslor. Det är så svårt bara, har varit med så många gånger nu, där jag står kvar på fel sida livet. Jag är rädd för det där dubbla, jag vill dela allt med vänner även när de blir gravida, men orkar oftast inte hela vägen ut. Jag känner mig utanför den där hemliga glädjen som man vet att de har hemma och som jag inte vet något om och inte kan dela. Att det tycks synd om mig när man kommer hem till sitt och sin gravidbubbla...

Jag har blivit sårad av vänner som på något vis bara kör sitt race, som man också ska göra när man är gravid, samtidigt som jag på något vis önskar den där ödmjukheten för livet och min situation. Då drar jag mig undan istället i mitt skal, där livet blir mer hanterbart och kontrollerbart...och där jag förhoppningsvis än en gång inte ska tappa tilltron till livet och människor.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du och M ska få bli mamma och pappa och att vi kan hitta ett sätt att fortsätta vara vänner på! Jag är övertygad om att vårt första möte på övergångsstället betydde något mer än det år som gått! "

Ärlighet, ödmjukhet, tilltro och delade tårar...kanske klarar vi oss på det? Ett magiskt möte på ett övergångsställe vid en busskur betyder mycket mer. Så jag hoppas och försöker mitt bästa, precis som jag vet att du gör min vackra vän. Vi får tala om saken...

Hundratals obarn mot två döda flickor

2009-09-27T21:02:00.000+02:00

Att befinna sig ofrivilligt barnlös är en svår tillvaro för de allra flesta, ibland så svår att både familj och vänskaper tar stryk och slutar fungera. Jag har varit där, och finns där fortfarande på ett sätt. Ruth och Astrid, de fanns och finns i våra hjärtan och bilder. Men jag står ändå där, som "ofrivilligt levande-barnlös". Känslan innan flickorna, skiljer sig från den att vara ofrivilligt levande-barnlös. Nu har ett lugn lagt sig över barnlängtan och jag misstänker att den handlar om att jag trots allt fick bli en sorts mamma tillslut. Jag blev tvåbarnsmor och det kan inte ens döden ändra på! Jag kan aldrig vara barnlös mer!

Kanske är det därför jag nu reagerar mildare på den många gånger oförstående omgivningen och kanske är det därför jag traskar igenom IVF nr 4 utan att drunkna med huvudet högre. Inget spelar längre så stor roll då mycket jag tidigare kunde reagera på ter sig som rena bagateller. Sorgen över alla drömda obarn, tiden innan flickorna, var mer segdragen. Den hade ingen riktig början eller synligt slut, den befann sig i ett limbo med bitterhet som piska. Det var tärande att känna den där bittra avundsjukan gentemot andra familjer, som de inte var skyldiga till men som ingen kunde rädda sig undan. Jag visste aldrig vilket ben jag skulle stå på eller vilka grenar att luta mig mot, om de skulle ge vika.

Men jag är säkrare nu. På mig och min förmåga att leva under hot och ändå röra mig framåt, på de härliga vänner som stannat kvar trots min ständiga frånvaro. Jag är säkrare på kärleken inom mig och var jag ska ödsla den. Det är fantastiskt vad två döda barn kan hjälpa till med! Ruth och Astrid har visat mig ett mer påtagligt sätt att sörja och leva vidare. Jag ser bättre! Innan fanns bara ovisshet, bitterhet och den svartaste avundsjukan. Blind och galen. Vad skulle jag sörja? Drömmar om hundratals obarn? Vilket skulle jag välja? Tiden innan flickorna var som ett smaklöst tuggumi som tuggades månad efter månad. Den gjorde mig till någon jag inte ville vara. Nu vill jag!

.

Familjen Saknads hjärta

2009-09-25T00:57:00.000+02:00

Ni är många som tänkt på oss idag! På flickorna som skulle fyllt ett och på deras föräldrar som ville torka smultrontårta. Några bara i tankarna, vilket är vackert nog, och andra mer påtagligt.

Vi har fått de vackraste av ord genom lyxtelegram, velourhjärtan, blogginlägg, kommentarer och utstansade kort. Fina meddelanden på diverse telefoner och överraskningar vid graven. En present i form av ett vackert änglamamme-smycke letade sig snabbt runt min handled och många ljus har tänts. Alla unika ord och handlingar varsamt beundrade.

För Ruth. För Astrid.
Från er som minns vid vår sida.

Tacksamhet är hjärtats minne, och Familjen Saknads hjärta växer sig allt större.

.

Happy birthday på spanska 24/9-09

2009-09-24T23:38:00.000+02:00

Vid kalasgraven sken solen i det ständigt blåsiga Göteborg. Vi hade småpresenter, storballonger och vanliga såpbubbleflaskor i en påse. Jag hade under dagen funderat över en passande sång, men insåg att alla var allt annat än passande. I alla fall de svenska..."uti hundrade år". Jag försökte tillverka en egen variant som lät mindre "Ja må dom leva" men fann inte orden. Jag fann däremot en skatt i min språkgömma, "Happy Birthday" på spanska! Jag sjöng och Kärleken nynnade vacker rappakalja, en för Astrid, en för Ruth.

Cumpleaños feliz
Cumpleaños feliz
Te deseamos todos
Cumpleaños feliz

Lite fnissiga i vinden som blåste bus i ballongerna, torkade vi fågelbajs från stenen. Det förefaller vara en och samma fågel som bajsar på samma bokstäver. Alltid! Vid varje besök samma, samma. Vi putsar, den bajsar. Stenen glittrade snart ikapp med glitterkulan (en sån man skakar) innehållande hundratals flytande små silverhjärtan och ballongerna som sprakade kitschigt i solen.

Höjdpunkten blev ballongsläppet. När vinden mojnade för en bråkdels sekund, släppte vi "Happy Birthday" och "Hello Kitty" i luften. De kunde knappt bärga sig innan de var högt och långt borta! Det var så vackert och lyckligt just då, vid döttrarnas glittriga grav.

Jag spanade efter de två blänkande ballongprickarna i den höga, blå, kvällsluften och märkte att de styrde riktning sjukhus. Vårt sjukhus! Jag önskade ballongerna mot de dystraste av salar för att sakta sväva förbi någon i behov av ett minne att greppa. Någon i vår situation, någon som precis förlorat sina drömmar. Jag hoppades att Ruth och Astrids "Happy birthday" och "Hello Kitty", med sina svansar av snören och etiketter med vackra ord, kunde gro ett hoppfullt minne i någon annans svarta jord. Att minnas som magi en födelsedag om ett år där sången kan bli "Happy birthday" på ett passande språk...

Karminröda minnen

2009-09-24T22:29:00.000+02:00

Hösten var inte lika röd som för ett år sedan. När ni föddes och dog. Det var en höst att minnas, för er enbart och för just den hösten. En september som tog andan ur oss alla fyra. En höst med er i ett kylrum, i en balja, i en filt med små djur och blommor. Du Astrid, hade bajsat, och jag och din pappa tittade med förundran på vad du åstadkommit. Karminröda löv höll oss sällskap den där hösten när du hade bajsat.

Vi fångade några av de rödaste röda utanför sjukhuset, som pressades och sparades. De fångades i en varsam lek mellan fyra ivriga armar som behövde något i famnen. Den var så gruvligt tom. Vi ville fängsla allt det vackra i den hösten, allt som fanns runt omkring er då, när ni försvann.

När ni försvann, försvann vi. Vi höll oss undan och samlade, ordnade, plockade. Det var som att smyga kring husknutarna mörkvarma sommarnätter för att palla grannens rödaste äpplen. Vi fick inte synas när vi pysslade med den förbjudna frukten. Ville inte. Det var vår lek att samla minnen av er. En lek på liv och död. Minnena växte tillslut över sin röda papplådekant och svepte in i andra människors medvetande, de skapade ny förståelse för en svårsmält sorg och vänner för livet. Minnen vi aldrig vill eller kan vara utan. Vi talar om er.

Ni föddes idag, en karminröd höst för ett år sedan, och ni har visat oss ett liv efter döden. Ett vi vill leva i, utan er för att vi måste. Ett vi har er att tacka för! Ni fanns och ville finnas, vi älskade och ville fortsätta leva. Vi har era röda fångar kvar. De prasslar om frihet. Kanske släpper vi dem snart att skvallra om er i en höst som inte är lika röd...

Tack våra älskade barn, för ett magiskt år skapat kring röda minnen av er!

.

Ingen vanlig dag

2009-09-24T21:51:00.000+02:00

Idag ville kroppen inte vakna. Den sov som efter ett kvällen-innan-rus där konstiga scener skramlar förbi i drömmen och kroppen slingrar sig under det på tok för varma täcket. Klockan blev elva, den kände på sig att idag var ingen vanlig dag. En plötslig gråt vällde ur mig där jag gick mellan kissarnas vattenskålar och den puttrande äggröran. Den kom plötsligt för jag var inte ledsen när jag vaknade trots dagens tema.

Lika plötsligt kom även trösten. Katten Dexter som annars är lite lågmäld i all sin gosighet sprang tätt intill, började spinna för glatta livet och torkade bokstavligen tårarna! Han putsade och slickade och visste inte till sig av oro för konstiga matte. Det har hänt förut när jag varit ledsen att han tittar på mig allvarsamt, som om han gav sin tillåtelse, och snabbt lägger sig tillrätta som ett plåster över bröstet. När gråten är slut, packar han sin väska och smyger iväg...

Jag överraskades av att den ovanliga dagen bjöd på mer av härligt än hemskt. Jag som känt efter i varje por om den stora sorgen skulle slå läger igen...till och med solen sken några uppskattande strålar. Jag hade föreställt mig att veckans tidigare harmoni skulle byta ut mig till en slaskig pöl. Att idag skulle bli den mulnaste på väldigt länge. Men farhågorna var meningslösa. Jag kände mig som vanligt, om än oändligt trött. I kroppen.

Idag var ingen vanlig dag.

Fantombild

2009-09-24T01:47:00.000+02:00

Jag undrar hur många som minns en Ruth & Astrid de aldrig fick träffa...

Hur ser ett sådant minne ut?

.

Önsketänk

2009-09-24T00:17:00.001+02:00

Jag minns inte vad jag gjorde idag för ett år sedan. Men tre dagar tidigare hade vi besiktigat det nyköpta huset, stannat för en köttbullemacka vid en bensinstation, och kommit hem med fler sammandragningar än vanligt. Bilfärden var en mardröm jag genomled för en glimt av blivande familjen Tvillings nya, lyckliga hem. Jag gissar att jag kom tidigt i säng och att jag lade den anatomiska kudden mellan mina knän för att lindra den onda foglossningen. Precis som varje kväll.

Precis som varje kväll lade jag förmodligen två händer på magen och viskade natthemligheter avsedda för tre par öron. Jag letade säkert rörelser och fann förmodligen en liten buff till höger och en eller ett par till vänster. Jag läste med säkerhet Haruki Murakamis: Fågeln som vrider upp världen, en mörk Alice i underlandet som aldrig lästes till sista sidan. Jag kom så långt som till avsnittet "Farväl"...

Tre dagar innan "idag för ett år sedan" blev jag ovanligt illamående, om jag gör skillnad mellan det vanliga graviditetsillamåendet och ett illamående som liknade magsjuka. Jag minns att jag ringde akutnumret då jag spydde tre ggr på en halvtimma och då blodsockret sjunkit kraftigt. Några tips senare och en gravidklapp på huvudet mådde jag fortfarande som en trasa men orkade inte bry mig om att störa akutpersonalen mer. De måste haft bättre för sig än att lyssna på en magsjuk diabetesgravid med allt tätare sammandragningar.

Idag för ett år sedan var dagen innan livet tog slut. Och jag minns inte vad jag gjorde.

.

Historien om ett brev

2009-09-23T23:20:00.000+02:00

Det var dan innan dan och jag hade minutiöst planerat för ett brev att nå lådan innan tömningsögonblicket. Brevet var lika viktigt som en brådskande petition till högre instanser. Jag tog därför en halvtimmas längre lunch för att hinna inköpa, påklistra och på-lådan-lägga hemligheten i tid. Tid brukar vara ett kritiskt inslag i min tillvaro. Den räcker sällan till, blir i senaste laget och tickar för snabbt för att vara värd sina sekunder. Men idag, just idag, skulle tiden räcka.

I vänster hand ett frimärke föreställande något slags djur mot en bakgrund av svensk sommaridyll. En liten mus tror jag! Ni märker att brev skrivs med mycket ojämna mellanrum, för säkert är frimärksmotivet ett som de flesta känner igen. Mellan tummen och pekfingret kändes det tryggt och alldeles snart skulle det vara på plats i högra hörnet av det naturvita höljet.

I höger hand det enkla brev jag planerat för i veckor. Handen med brevet rörde sig långsamt mot den gula plåten där jag med tillförsikt läste tömningstider. Jag var i god tid och det visste jag. Men ett sådant brev krävde sin säkerhet. Jag läste, tittade stolt på klockan, lunch i en påse och där släppte jag greppet! Långsamt tog det sig ned genom parenteser av namnsdagskort, flugskit, kärleksförklaringar och en och annan nyanmälan till a-kassan...

Klockan tio i fyra stod jag åter på plats vid det hungriga gapet. Den snälla posttömmerskan förklarade att det brev jag lagt ofrankerat på lådan redan var på väg till Göteborg då det skett en tömning tidigare under dagen. Mottagaren skulle troligtvis få det en dag senare samt mot betalning.

Från Ruth & Astrid med Co. till Antonia och Gabrielle med Co. På födelsedagen, som delas mellan fyra änglabästisar, och kanske en lillebror...

Grattis i för och efterskott!